Tornseglaren blogg

Vi är de oönskade barnen de ångrade barnen de oväntade och osynliga barnen Vi bär med oss vår historia vår hunger som ett brännmärke i pannan fast det inte syns utan finns där, på andra sidan skallbenet i orbiofrontala cortex Svarta råkor som kraxar i ett höstkalt träd Vi kämpar, gråter, söker hoppas på revansch, att väcka fruktan eller åtrå önskan längtan Att bli synliga, på riktigt eller i brist därpå vafan som helst © Marit Olanders Tidigare publicerad i Det grymma svärdet #24

Det finns så mycket som du inte har förstått om min strävan att få amma om det stora att ge föda med min egen kropp Pulvermjölk kan aldrig bli detsamma. Det finns så mycket som du inte kan förstå om lyhörd kroppslig kommunikation Amning gör mig skör men stark ändå en forskningsresa denna relation. Det finns så mycket som du inte vet om att vilja våga vara nära Om att avklädd ge och söka intimitet och känna tilliten till henne bära. © Marit Olanders

Händer i handskar. Vila. Ljus. Kallt. Torrt. Luft. Färg. Skarpa ljud. Lukt. Hud. Värme. Ansikte. Leende. Mjuka händer. Välbekanta röster. Mjuka kullar, mörka toppar. Måste dit. Luktar gott. Rör mig framåt, uppåt. Handen rör, tungan smakar. Mörka toppen lockar. Lukten lockar. Kroppen rör sig, fötter spjärnar. Ögon siktar, munnen gapar. Läppar känner, tungan anar hud, mjölk. Framme. © Marit Olanders

Trettio dagar har november trettio år är våndan i mitt bröst trettio år sedan jag nådde botten ett tillstånd utan stöd och tröst kris betyder vändpunkt - det visste jag ju inte då jag hade nått mitt helvete på jorden trodde alltid att det skulle vara så och tillsammans sjöng vi då i kör ”så som du bäddade sängen just så får du ligga, min vän” ord av Brecht jag alltjämt hör på latinlektionen läste vi ”var och en sin egen lyckas smed” det fanns ingen som skulle hjälpa mig min egen hjälp fick jag själv bidra med omogen och rädd och illa förberedd många minor fick jag trampa på Till slut gick jag segrande ur striden men det visste jag ju inte då © Marit Olanders

Tunga de gungar ytan slät och len lyfta till klyfta under hals och nyckelben dömda att bli gömda moral för patriarkat stressas och pressas ihop i apparat Och där, på en skärm - - - deras virrvarr av gångar så långa och många alveolernas vimmel en inre stjärnhimmel De mättar och gläder, väcker och söver Mjölken töms av, fylls på och blir över När man inget vill och inget förmår då finns brösten där och förstår De lugnar och lindrar dämpar och hindrar hungern från att växa sig stor med makt att ge liv de ger perspektiv åt uråldrigt värv att vara mor © Marit Olanders

Det gör inget att du ljuger när du säger att du älskar mig När hela tillvaron suger går min räddning genom dig Jag har inte råd att bli pedant hud som hungrar efter annan hud bryr sig inte om vad som är sant och inte om moralens bud Så kom en stund och ljug En kort stunds lånad tvåsamhet kyss bort min längtan från min hud och jag härdar ut en månads ensamhet Värdigheten sedan länge kastad över bord till självkänsla finns ingen råd allt jag vill höra: Några ljugna ord i lånad gemenskap, låtsad nåd © Marit Olanders Ur diktsamlingen Modernismens spädbarn utgiven på Nära förlag