För 47 år sedan låg vi där i BB:s barnsal ensamma orörliga som puppor oförmögna att styra våra öden Lapisdropparnas brännande smärta omöjliggjorde effektivt varje försök att öppna ögonen. Vi skrek, förstås däggdjurens protestvrål som i årmiljoner säkrat vår fortlevnad. Inte nu. Inte här. Nu ryckte personalen på axlarna. Sa att vi bara var arga, eller behövde träna lungorna och de stängde dörren. Utom hörhåll låg de, dem som vi så bryskt separerats ifrån, våra mammor. Med tvångsrakade kön och sprängande bröst grät också de efter oss.* Som på löpande band levererades vi till dem på bestämda klockslag. Då och då, några minuters respit från ensamhetens steriliserade helvete. Inte ända fram kom vi lager på lager med tyg var i vägen så att njutningen inte skulle bli otillbörlig. I aseptikens och moralens namn blev vi främlingar för varann. Så många missade tillfällen till ...
Marit Olanders skriver och skapar