Tornseglaren blogg

Nu är vår tid. Nu är tid att lämna skuggorna, nu är tid att komma ut i ljuset, att dansa vilt och  skratta så det ekar mellan väggarna. Nu är vår tid att sjasa spökena på flykt att sjunga vaggvisor för demonerna, att sörja det  som gick förlorat och läka såren. Nu är vår tid att sluta krympa oss själva och förneka oss Nu är tid att känna ärren strama men springa  ändå och känna fartvinden smeka ansiktet. Nu är vår tid att slå upp portarna Nu är tid att känna vårt värde, våra gränser och  göra anspråk på vårt utrymme i världen. © Marit Olanders

Snart släpper Marit Olanders sin andra diktsamling GROGRUND. Omslag: Patrik Johansson Efter att ha utforskat barnets perspektiv i lyrikdebuten Modernismens spädbarn fokuserar Marit Olanders nu på det uppväxande barnets omvandling till förälder. Hon skildrar föräldraskapet som en brytning med de egna föräldrarna och relationen med barnet som en grogrund för kärlek. I Grogrund finns dikter om personligt och samhälleligt sönderfall, om att vara den ofrivilligt duktiga skolflickan medan minorna i kärnfamiljen och villatristessen ständigt hotar brisera. Här finns dikter om att föda barn och amma, om klimakterium och mammografi. Här finns påminnelser om patriarkatets ständiga närvaro; om mansplaining och samtycke. Här finns dikter om ickefungerande föräldrakontakt, om att ta hand om åldrande föräldrar men aldrig räcka till. Här finns dikter om att finna en omstart. Här finns dikter om att vända destruktivt till konstruktivt Här finns dikter om strävan att ge sina barn...

Jag kunde ha fortsatt på inslagen väg mors och mormors Myrdals, Spocks och Anna Wahlgrens Jag kunde ha satt mina känslor i stål gjort mig oemottaglig för barnens gråt Gjort mig onåbar för barnet i mig själv Jag kunde ha gjort som de Dyrkat klockan och BVC Jag kunde ha blivit som de varit lydig och snäll rationell och effektiv som en maskin dövat längtan med heltidsjobb och vin Det var bara att jag inte kunde det Jag stod inte ut att se min dotter närsynt famla efter mig ensam i sin vagga stod inte ut med tanken på att hon skulle gråta på att jag skulle svika Jag var tvungen att tänka i nya banor bryta gamla vanor helt och radikalt och skaffa nya traditioner En modern lägereld i vår stationära dator med tjockskärm länkade mig samman med andra i samma ärende och ut i världen Men det stod mig dyrt Priset jag betalade:  Att jag provocerade med min påstådda blödighet och eftergivenhet Men ännu mer min växande insikt ...

Jag tror på ärlighet. Inte för att människor aldrig ljugit för mig. Utan just därför. Jag tror på vänlighet. Inte för att människor aldrig varit elaka mot mig. Utan just därför. Jag tror på öppenhet. Inte för att människor aldrig dolt saker för mig. Utan just därför. Jag tror på kärlek. Inte för att jag aldrig mött hat. Utan just därför. Jag tror på givmildhet. Inte för att jag aldrig mött girighet. Utan just därför. Missta det inte för naivitet. Jag har levt tillräckligt på livets skuggsida för att veta precis vilken ondska som finns där ute. Just därför har jag också ytterst medvetet kunna välja att göra allt som står i min makt för att vara en motpol till just det. And that's that

Det finns ett ögonblick av tvekan när du väldigt gärna vill göra något men vill stämma av om det går bra. Doktor Winnicott  såg det hos barn på sin klinik där de satt i mammas knä och ville ha en intressant sak - lagd på bordet av doktorn själv i syfte att förströ. Barnen sökte doktorns blick han mötte den och nickade tyst sitt ja. Tysta ögonblick av tvekan för att stämma av om det man vill göra är ok och bra En av alla kuggar i mänsklighetens sociala automatik som vi omedvetet brukar Som när pratet långsamt tystnar och flöden stannar upp och era kroppar är så nära och era ansikten ännu närmare i ömsesidigt initiativ Medvetet överens ögonblicket innan ni möts i en första kyss © Marit Olanders

I den ständiga jakten på snett uppåtpekande kurvor - här är en till. Hur du märker förbättringar i självförtroende och integritet. Fast egentligen duger du precis som du är.