De hade tagit ifrån mig mitt motstånd, min vilja, min ork.
De hade tagit mina sista krafter,
de hade tagit allt jag trodde på.
De hade trampat på mina vackraste ord.
De hade tagit mina motiv, min färg.
Nu låg jag bara en liten bit från den slutgiltiga väggen.
Först verkade den alldeles vit.
Jag såg jag hur sliten den var.
Sedan började jag urskilja konturer så smått,
svaga som blyertsstreck.
Sommaren övergick i höst.
Jag låg fortfarande där vid väggen.
Jag vet inte hur det gick till, men
det var som om konturerna blev tydligare,
de slingrade och böljade.
Ibland fick jag för mig att någon tittade på mig.
Blicken var öppen och aningen bekymrad.
Allt det här har jag berättat
för att ni ska förstå min bakgrund.
När ens motiv har tagits ifrån en
kan man ligga på ett golv
låta sommaren övergå i höst
och stilla vänta i tillit:
Nya motiv kommer att växa fram
där, på den förut vita väggen
och då kan man ge dem färg.
Livet gav mig penslar och färg,
giftfri förskolefärg i stora plastflaskor
Grundfärgerna,
några standardiserade blandningar
och guld.
Orden var slut i min hjärna.
Logiken hade lämnat mig,
vetenskapligheten hade krävt sin tribut.
Jag stod där framför väggen.
Jag hade hamnat framför den i sista stund.
Konturerna hade funnit sina former
och fyllts i
som med spritpenna.
Mina motiv var där,
Nu var det upp till mig
att fylla dem med färg.
Text: Marit Olanders
Bild: Patrik Johansson
Fortsättning här
Kommentarer
Skicka en kommentar