Tornseglaren blogg

Now is our time. Now is time to leave the shadows, now is time to come out into the light, to dance wildly and let our laughs echo between the walls. Now is our time to shoo the ghosts away to sing the demons lullabies, to mourn what's got lost and to heal the wounds. Now is our time to stop shrinking and denying ourselves now is time to feel the scars stretch but run anyway and feel the slipstrean caress your face  Now is our time to unclose the gates Now is time to feel our value, our bounds and to claim our place in the world. @Marit Olanders

Jag sitter på golvet i min dotters rum Bland troll med färgglada hår och bilar som har ont i naveln Spridda småsaker tar över mattan Tillsammans med ett dukat kalas utan särskild anledning För vi behöver ingen Härifrån kan jag bara se himlen när jag tittar ut genom fönstret Inga hus Ingen betong Inte ens en takås Bara coelinblått, långa kritstreck efter flygplan och en och annan fiskmås Och så skatorna som bygger bo Om vi sträcker på nacken lite grann För att vi vet att dom finns där Högst upp i trädet som står som ett monument mitt på gården Vi följer deras byggprojekt Och undrar om deras bebisar kommer snart Säg mig skator Ert bo, som ni har byggt på så länge Pinne efter pinne Kvist efter kvist Det verkar stå emot varenda orkanvind på Högalidsvägen Där det alltid blåser hundra gånger hårdare än i resten av världen Säg mig Om det nån gång blåser ner på marken och sprids med vinden Orkar ni då bygga upp det från grunden? Inspireras av skatornas kamp min äls...

It’s closing time It’s time to say good-bye  It’s time to close the door and go To go home for good by train and plane Leave the era of my life from when adulthood began ’Til I was reasonably healed and sound Leave the era of my life when she was always there kept scaffolding so I could reconstruct It’s closing time The close of growing strong Scaffold’s resting on the ground and I’ve grown strong enough to greet fragilitiy of spring’s first buds Strong enough to reach out a hand  for those who need  Now it’s time to open new doors in my life It’s time to set in work  all good I earned to further teach what I have learned © Marit Olanders

Jag tror att vi båda föddes som människor Nakna Sårbara Skrikande Med känslorna på utsidan Men vi växte upp Lärde oss att stänga allt inne Vande oss vid att aldrig visa oss ledsna Leka tuff En defekt som fördes vidare Från din generation till min Men tro det eller ej Det är sårbarheten som är modigast Och att vara täckt i riddarrustning kommer aldrig vara hårdare än att rida ut i strid Spritt språngande naken Det är nånstans ett val Att gömma sig under täcket och sova genom dagen Eller våga vara vaken Känna hur livet får en att vilja dö Eller hur tanken på döden får en att vilja leva Känna hur livet pulserar i bröstet Uppleva känslan av botten Med kinden och slutna ögon Där konst och fantasi är den enda trösten Men såna är inte vi Inte du och jag, min far När det kommer till nåt som berör När det över huvud taget handlar om känslor Så blir vi robotar Och upphör att vara människor Vi glider in i en konstgjord sfär Där vi kan ses för första gången på f...

A home falling apart a family falling apart a schoolgirl falling apart The clock is ticking The fridge is humming The rest is silence Bullet holes in the wallpaper Landmines could be anywhere Under the sofa table behind the shower cabin and in the kitchen drawers They explode if you don’t  behave yourself Got the bus ticket, satchel and keys Patched jeans and worn-out Stan Smiths On a cooker gone cold a pan with food Classbook and attendance lists for municipal activity support The welfare state keeps chugging on A schoolgirl falling apart A youth sports coach falling apart A teenager falling apart A home falling apart A life falling apart © Marit Olanders

Text: Marit Olanders Illustration: Patrik Johansson  Det regnade på vägen dit så som det kan göra i augusti, ett tätt, mjukt regn som suddade ut konturerna och gjorde luften alldeles blöt men knappt vätte marken. Lite som tårar. Skogen var så närvarande.  Skogen, som jag inte är van vid; granskogen som kännetecknar det riktiga Sverige, med sin plats i taigabältet, brännvinsbältet, så som Sverige ser ut på skolplanscherna. Skogen, som ska vara så stimulerande för barn att leka i, och utveckla deras motorik och fantasi. Och säkert är det också, för de två tredjedelar som har turen att växa upp med stabil ekonomi, ordnade förhållanden och trygga anknytningar. För dem är säkert skogen en härlig lekplats, väldoftande och fågelsångsbemängd. Visst kan barndomen ändå ha hemska inslag, men för två tredjedelar finns alltid en säkerhetssele, en cykelhjälm, ett plåster, en famn som tar emot, ett bankkonto att betala böterna från och kontakter som välvilligt stryker ett ...

Mina hatare har bildat klubb Det är skoltidningsredaktionen och teatergruppen och deras hangarounds punkare och alternativvänster Fina människor med fina ideal om allas lika värde Så jag antar att jag borde vara stolt över att jag berör och bjuda in mig själv till deras möten Jag kunde berätta om vad jag tänkt och gjort sen sist så de fick nytt bränsle till sin brasa Kaxiga killgissningar som går hem i klassrummen Försiktiga rop om att våga visa sin sårbarhet Jag kunde läsa Karin Boye för dem om att möta livet vapenlös Jag kan berätta för dem om hur obesvarad längtan efter gemenskap har en motpol i misantropin som när som helst kan slå över i förakt och,  ja, hat Om hur lätt det är att gå vilse i mobbingsamhället och om hur vinden sveper kylig för skadade och rädda människor  med stora ideal © text: Marit Olanders, illustration: Patrik Johansson och Marit Olanders