Fortsätt till huvudinnehåll

SEPARATION

Bild
Av
Välkommen till
Separationen

Efter Avskedets bitterljuva sötma
har du nu kommit till
Separationens första rum:
Protesten.

Här möter du
de ändlösa tårarnas gråt
Här travar du
av och an längs staketet
gnäggar, travar
dag som natt
hoppas, kämpar
vill så gärna
återse din frände igen.

Här får du erfara
hur det bedrägliga hoppet
kikar fram bakom
varje hörn
och får dig att leta
genom bussfönster
och i Facebookfeeden

Här finns ingen mat,
ingen vila
ingen sömn.

Separationens första rum
Protesten
är en hemsk plats

Ändå håller du dig kvar
För den enda vägen härifrån
Är att träda in i nästa rum:
Förtvivlan

Där sjunker Protestens
brinnande hopp
tveklöst sakta
ner i Förtvivlans
mörka dy

Att sluta hoppas
är ännu värre

När hoppet dör
slutgiltigt
singlar du
obarmhärtigt ensam
i universums
tomma
mörker.

Redan knackar hopplösheten på
Förtvivlans sug mig börjar nå
Hoppet glimtar alltjämt in
men Protestens röda glöd
flämtar mot Förtvivlans död.

Aldrig mer.
Aldrig mer.
Aldrig mer.


© Marit Olanders 
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

FEMMINUTERSMETODEN

Av
Det är kväll - jag känner det. Allt är som det ska. Mjuka händer håller mig ljummet vatten omsluter mig. Pappas leende däruppe. Allt är som det ska. Jag torkas, kläs på. Mamma håller mig ömt, Lägger mig vid sitt bröst, Mina läppar möter hennes mjuka hud varm söt mjölk fyller min mun, min mage. Allt är som det ska. Ammandet gör mig dåsig jag glider in i sömn Då händer något. Ett salt finger i min mungipa Skiljer mig från bröstet Jag gapar över luft Lyfts och sänks ner På platt, dött tyg. Jag är ren. Jag är mätt. Jag är klarvaken. Jag är ensam. Allt är tyst. Allt är mörkt Allt är fel, fel, fel. Så jag ropar på dem: Jag är i fara! Rädda mig! Inget händer. Som spöken kretsar oron runt mig. Slukar mig hel. Allt jag kan göra Är att om och om igen ropa så högt jag kan: JAG ÄR I LIVSFARA! RÄDDA MIG! JAG DÖR! Om och om igen för att inte dö. Korta stunder hör jag mammas röst L...
2 kommentarer
Läs mer

DET ÄR INTE IMMUNGLOBULINERNA

Av
Det är inte immunglobulinerna som gör amningen till vad den kan vara inte laktoferrinet och inte oligosackariderna. Det är den oemotståndliga doften från Montgomerys körtlar i areolans mörka gård. Det är läpparnas möte med bröstets lena hud. Sensationen när munhålan fylls med bröst och varm, söt mjölk landar lugnt i magen. Det är att bli hållen mjukt i famnen Fingertoppslätta smekningar över håret och ryggen de välbekanta rörelserna och hjärtdunken där innanför den goda lukten. Det är den ordlösa kommunikationen att längta efter bröstet söka det med läpparna tungan händerna och nå fram till det, få det intill sig gapa, dia, svälja. Det är den uppfyllande känslan av intim kontakt den gryende tilliten till att vara sedd och förstådd till att få näring och beskydd. Att börja ana kärlek utan några villkor. © Marit Olanders 2014 ...
8 kommentarer
Läs mer

Den tysta revolutionen

Av
 Recension Sidsel Pape (red.) Ammerevolusjonen 1968-1975 Oslo: Fagbokforlaget, 2022 Det skedde en revolution i Norden för ungefär 50 år sedan som kallades den tysta revolutionen.   Den ändrade spädbarnens tillvaro i grunden, och även deras mödrars. Före revolutionen var mödrar och barn slavar i en patriarkal och barnfientlig regim, fysiskt åtskilda i olika rum så snart navelsträngen hade klippts. På BB-avdelningarna satt kvinnorna, gråtiga av baby blues med smärtande, svullna och sprängfyllda bröst, och i barnsalarna låg deras barn och skrek av hunger och ensamhet. Regler, renlighet och rutiner präglade sjukhusen. Var fjärde timme rullades barnen in till mödrarna och då skulle det ammas, vare sig barnen skrek till den grad att de inte kunde greppa bröstvårtan eftersom de höll tungan pressad mot gommen, eller sov så djupt att de inte gick att väcka. Allt skedde i vetenskapens namn och kvinnorna fick stränga order om att fortsätta amma på regelbundna klockslag efter hemgång...
Skicka en kommentar
Läs mer