25 januari 2018

EN STARK YTA

Med en stark yta
kan man genom tillvaron flyta
Sanning mot lögn kan man oberört byta
med ett påklistrat leende kan dagar förflyta

Sina tankar och drömmar
får man under ytan gömma
för att inte andra ska en fördöma
Förståelse: en fåfänga att glömma

Ytan ler
och ingen ser
hur jag ber
om att få vara som er

© Marit Olanders


13 januari 2018

DRÖMMAR PÅ ETT FAT


Jag häller ut drömmar på ett fat
Nattviol, libbsticka, förgätmigej
frön som aldrig såtts
oöppnade påsar som fick ligga kvar i sin låda
inpackade i otillräcklighet
patetiskt ljusblå ideal om liv på landet
med odling, arbete och barn
i sammanflätad harmoni

Nu är det livet slut,
barnen är vuxna och har flyttat ut
Klimakteriet hämtar mig endera dan

Fröna på ett fat
de är så få ändå
jämfört med de som såddes,
och bar skörd

Drömmen, som jag aldrig skulle nå
jag var mitt i den hela tiden
när vardagskaos trängde på
och jag inte kunde se den

Jag levde trots allt min dröm
som liv var det vackert att få
Vi bor inte längre där
fröna åker i pelletspannan
men den glöd som livet gav mig
har jag kvar

© Marit Olanders

1 januari 2018

LINNESKÅPET

Mitt minne är som min barndoms linneskåp
Släta ligger minnena,
manglade och vikta
Sorterade,
redo att ta ut
och vika upp
för att betrakta
varje detalj.
När minnen kommer
i en trasslig härva
då ställer jag mig i hjärnans tvättstuga
och sorterar
och sorterar
och slätar ut med händerna,
sträcker, manglar, viker
Det tar tid
Tålmodigt tålamodsprövande
nattarbete
tankearbete
tills alla minnen fått sin plats
i skåpet
som är min hjärna
och jag gäspar tungt
och äntligen får sova.


© Marit Olanders

29 december 2017

SPINNERSKAN

Kom och lägg dig här i vaggan
så vaggar jag dig med ena foten
och sköter spinnrocken med andra
Känn din hud bli skör och blottad

Känn efter vad du har behov av
så ska jag spinna livets tråd till dig
i skimrande färger
med lyster och struktur

© Marit Olanders

23 december 2017

MEN TACK

Men tack så mycket, präst
för att du under julens sköra tid
ritar skammen i min panna
när du enögt leder bön
för de stackars föräldrar
vars vuxna barn
inte firar jul med dem

Och tack så mycket, doktorn
för att du berättar att du visste
hur dålig vår relation var
att det stod inskrivet
i journalen

Tack doktorn
för att du anförtror mig
att du saknar min förälder
Vad ska jag
med den informationen till?

Och tack du, förälderns goda vän
som ringer mig om kvällen
och dumpar din skuld
i mitt knä
med ditt mjäkande
om äldsta dotterns
plikter

Tack
för att ni påminner mig om att
föräldramakt
fortfarande härskar
när barnen
har nått medelåldern

Att föräldrar alltid
har rätt
gör rätt
och att alla konflikter
alltid är
barnets fel

Tack som fan

Ni tror ni vet allt
om de försmådda
övergivna
missförstådda
föräldrarna

och den egoistiska
dottern

Men vad vet ni
om elakhet
likgiltighet
och projektioner

Vad vet ni
om hur motivationen
att hjälpa
avtar svek för svek
och år för år
tills ingen alls är kvar?


Vad vet ni
om hur det är
att hinna fram
till insikt
och sorg
men inte till
ensidig
försoning?

© Marit Olanders 

18 december 2017

Mist 171218

Den senaste veckan har jag rest mycket och långt. Jag har stått på de högsta bergstopparna, där solen och vindarna möter dig. Jag har dykt djupt ner i de djupaste haven, där allt är svart och trycket hotar att krossa dig. 
Jag har slagits mot demoner och smekts av änglar. 
Jag har kippat efter syre med järnband som dras åt kring strupen och stänger av all lufttillförsel. Jag har andats djupt och stilla och känt syret sprida sig som varmt ljus i kroppen och fått den till ro. 
Jag har varit i den verkligaste verkligheten oförmögen att greppa den och jag har vandrat i ett drömland av smultron och daggvått gräs oförmögen att våga släppa taget. 
Och någonstans där, mellan medvetande och knappt medvetande, mellan outhärdlig smärta och ömsinthet, någonstans precis intill uppgivenheten och evigt mörker så flammade kärleken upp så oerhört starkt. Och det viskades svar på min bön "äntligen har du känt smaken av ditt värde."
Jag fångade den i mina händer, så rädd att skada den. Den fladdrade försiktigt mot mina kupade handflator. Och jag viskade tillbaka "jag är så rädd att hålla för hårt. Jag är så rädd för att släppa den fri. Tänk om jag förlorar den nu. Tänk om jag förlorar den för alltid." 
Då la sig ett litet frö i mitt hjärta. La sig till rätta där. Stilla. 
Jag måste vårda det nu, vårda det med all den stilla kraft jag kan uppbåda. Och jag måste sluta fred. För ingen kan någonsin vinna ett krig, bara förgås. 
Det skrivs inga löften här, det finns inga siare. Det enda vi kan göra är att vårda det som ges oss och vårda det väl. 

Och kärleken är språket vi måste tala.

Från och med idag kommer Mist Harrysdotter att gästa bloggen återkommande.

26 november 2017

MÖRKRETS VÄDJAN

Ta mig som jag är
Jag kan inte ägas, inte tämjas
Förfula inte min svarta kappa
Försök inte göra om mig
till ljusan dag

Var inte rädd
Ha inga baktankar
Jag är varken ond eller god
i mig själv
Jag blir det du gör mig till

Ta mig som jag är
Så ska jag visa dig

universum

© Marit Olanders