Tornseglaren blogg

  I mina dikter flätas tankar, idéer och formuleringar från många olika håll samman till något nytt. Dikten Fönstret skrev jag efter att jag hade fått Patrik Johanssons illustration till en annan dikt, Bryta mark, som föreställde ett fönster. Bilden på det mörklagda sovrumsfönstret träffade mig rakt i hjärtat. Nyligen hade jag läst om systemtänkande. Detta och den omöjliga ekvationen att det krävs en by för att uppfostra ett barn och man inte har en sådan by blev dikten Fönst ret. Nyligen skrev en läsare så här om Fönstret: ”I går kväll läste jag dikten Fönstret, lade ner boken och grät. Det var befriande tårar. Du satte ord på så många känslor jag burit sedan barnen var små. ” Så fint att kunna beröra <3  Dikterna Fönstret och Bryta mark samt illustrationerna som hör till dem, finns i Marit Olanders och Patrik Johanssons bok Brinna i svart som nyligen utkom på Apus förlag. Finns att köpa i de stora nätbokhandlarna samt i vår egen webshop Illustreradeliv, länk  

Jag har lämnat patriarkatet och tänker inte flytta dit igen Jag har emigrerat till en bättre plats där härska inte är att söndra utan att bli hel. Jag är drottning i mitt eget rike Jag har levt och lärt och läkt Hierarkierna lossnar från min kropp Hastigt flammar de till som insikter   innan de slukas av mörkret. Jag är drottning i mitt eget rike Jag har slutat titta ner Jag går rakt fram med huvudet högt Gubbarna jag möter gnäller till och sticker svansen mellan sina ben. I mitt eget rike finns en egen rätt och lag Här får man leva och låta leva Här hjälps vi åt att växa i stället för att trampa ner. I mitt eget rike   kan alla inre barn läka sina skador De kan sova gott om nätterna och springa ut och leka när det blir dag. Jag är drottning i mitt eget rike och ska nu ägna mig åt storpolitik Jag måste fortfarande förhandla   med kolonialism och patriarkat för att göra slut på hämnd och hat. ...

Lämna det i vattnet Lämna sorgerna i vattnet nederlagen ensamheten   som gräver så djupa hål i min existens Lämna lögnerna i vattnet lämna tigandet i vattnet värdelöshetskänslorna den så kallade friheten och skammen Lämna osynlighetsmanteln i vattnet Den som fråntog mig anspråk på kärleken och världen Lämna bojorna i vattnet och marionettrådarna med Lämna alltihop i vattnet låt hinnorna brista låt mig födas på nytt mitt i medelåldern utan sänken och drivgarn Låt Förändringens flod skölja över mig döp mig om och om igen Låt vattenbrynet skärpa mina sinnen i morgonsolens uppåtgående båge när jag stiger upp på stranden naken, ren och varm Låt mig uppleva att leva alla dagar jag har kvar. Ur Brinna i svart • Dikter och bilder Text © Marit Olanders Bild © Patrik Johansson utkommer strax på Apus förlag

Det är svårare än man kan tro att ta revansch mer komplicerat att   upprätta sig själv häva kapitulationerna och återta sitt välfungerande jag. För att ta revansch måste jag hitta hon   som en gång stred Jag måste inse att hon gav upp och förlorade mot människorna som hade mera makt Att de slog henne i bojor och lade henne i en låda med lock av genomskinlig plast och placerade den på en hylla i en leksaksaffär Det fanns hela tiden ett riktigt, äkta jag svältande och flämtande i en underjordisk grotta en abstrakt referens av någon som är fri och glad och vinkar allt medan det uppgivna, falska jaget internaliserades bit för bit som lagren i en lök, som tog i hand och såg i ögonen och log och hälsade och tackade driven som hon var av skam över att aldrig räcka till aldrig tycka bojorna blev bekväma som de tycktes bli   på alla andra Jag vet att jag är långt   mycket större än ni Nu som då Ni vann   för ni var många och hade normerna som vapen Jag har varit i underj...

Mina hatare har bildat klubb Det är skoltidningsredaktionen och teatergruppen och deras hangarounds punkare och alternativvänster Fina människor med fina ideal om allas lika värde Så jag antar att jag borde vara stolt över att jag berör och bjuda in mig själv till deras möten Jag kunde berätta om vad jag tänkt och gjort sen sist så de fick nytt bränsle till sin brasa Kaxiga killgissningar som går hem i klassrummen Försiktiga rop om att våga visa sin sårbarhet Jag kunde läsa Karin Boye för dem om att möta livet vapenlös Jag kan berätta för dem om hur obesvarad längtan efter gemenskap har en motpol i misantropin som när som helst kan slå över i förakt och,  ja, hat Om hur lätt det är att gå vilse i mobbingsamhället och om hur vinden sveper kylig för skadade och rädda människor  med stora ideal © text: Marit Olanders, illustration: Patrik Johansson och Marit Olanders

7 på morgonen Aldrig ligger himlen över Högalid så oförstörd som då Innan dagen har smutsat ner den med sin trycksvärta Gjort stora revor med sina klor Och lämnat den för att dö Då ligger himlen klar och sval Som att den försöker hämta kraft innan allt tar fart En fusion av färger Ultramarin i mängder längst upp Som övergår i suddiga fält av vitt och orange för att landa mjukt i ljus cerise Den kolsvarta silhuetten av byggnadsställningar runt grannhusens tak bryter av På en av stolparna sitter en fågel Tror det är en skata Det brukar det vara Förstår den vilken bakgrund den utgör en så tydlig del av? Vad den kommer ifrån? Jag tror inte det Det är väl det som är problemet Att ingen av oss Eller väldigt få Har en nyanserad bild av just det Vi föds med ryggen mot vår bakgrund Växer upp och lutar blöjgumpar och vilsna hängande tonårsjeans mot den Oavsett hur lite eller mycket stöd den erbjuder Som vuxna står vi lydigt kvar Kanske...

Pärlor på tråd i mitt djupaste inre Jag lämnar dem ifrån mig, en och en Ibland i fas med månen, ibland inte och varje gång blir jag mitt mest attraktiva själv med klarare hy, rakare hållning och mer blodfyllda slemhinnor  Hela kroppen förberedd så att livet kan börja om därinne Pärlor på tråd tre stannade kvar, gick ett annat öde till mötes än de hundrade övriga som löstes upp och sköljdes ut Pärlorna på tråd blir allt färre Jag fortsätter att lämna dem ifrån mig utan medveten kontroll Får känna mig fantastisk några dagar då och då redo att göra barn Pärlorna på tråd osynliga i mitt inre En efter en vandrar de iväg längs sin mörka varma gång Kanske är nu bara tråden kvar Vad livet ska bli grått och trist när jag inga pärlor längre har © Marit Olanders Tidigare publicerad i GROGRUND Apus förlag 2018

Det finns ett ögonblick av tvekan när du väldigt gärna vill göra något men vill stämma av om det går bra. Doktor Winnicott  såg det hos barn på sin klinik där de satt i mammas knä och ville ha en intressant sak - lagd på bordet av doktorn själv i syfte att förströ. Barnen sökte doktorns blick han mötte den och nickade tyst sitt ja. Tysta ögonblick av tvekan för att stämma av om det man vill göra är ok och bra En av alla kuggar i mänsklighetens sociala automatik som vi omedvetet brukar Som när pratet långsamt tystnar och flöden stannar upp och era kroppar är så nära och era ansikten ännu närmare i ömsesidigt initiativ Medvetet överens ögonblicket innan ni möts i en första kyss © Marit Olanders

Jag har en plats åt dig i mitt hjärta Här kan du vara och vila Här har du en kudde att luta ditt huvud mot och en liten lampa att släcka och tända Jag ser nog att du har farit illa ditt bagage är medfaret och tungt I mitt hjärta kan du vara stilla En kudde och en liten lampa: allt är lugnt. © Marit Olanders # lyrikfredag