Tornseglaren blogg

I dag kommer ett länktips. Lyssna på dagens upplaga av  P1:s morgonandakt . Prästen Kent Wisti pratar om hoppet om en relation, att det finns någon där för oss från det att vi föds som bryr sig om oss, tar hand om oss. Och samtidigt skräcken för det bortvända ansiktet, att bli lämnad, övergiven. Att det är ett gigantiskt spänningsfält som vi lever hela livet inom. Kent Wisti kopplar hoppet om en relation till tron på Gud. Gud är det tillvända ansiktet. Inom anknytningsteorin finns det tankar om att relationen till Gud har stora likheter med en anknytningsrelation. Som någon som finns där för en, som bryr sig. Att man kan relatera till Gud som till en anknytningsperson. Kanske är det därför religionen blir viktigare för många på äldre dar. När de egna föräldrarna är borta.

Att kommunicera är att göra något som förenar kom betyder med uni betyder en och cera har att göra med att göra. Jag ger uttryck och får svar Jag får intryck och ger svar. Isoleringen bryts Jag möter Du Du möter Jag i gemensam upplevelse. * Innan jag kan prata eller teckna eller skriva sms eller PM kommunicerar jag. Redan när jag ser dig för första gången kan jag tolka dina uttryck Jag ser på dina ögon när du är arg eller glad Jag ser på din rygg när du är ledsen. När du ler strålar det om dig och dina ögon är så glada och jag hinner också se när du försöker se glad ut men inte är det. I din famn kan jag skruva på mig och få svar en smula ändrat läge och det blir skönare När min mun och mina händer söker ditt bröst hjälper du mig att hitta det När oro och ångest hotar och bröstet inte lindrar och jag inte kan annat än att ropa rakt ut Då håller du mig mot din hals Med öm

Det är inte immunglobulinerna som gör amningen till vad den kan vara inte laktoferrinet och inte oligosackariderna. Det är den oemotståndliga doften från Montgomerys körtlar i areolans mörka gård. Det är läpparnas möte med bröstets lena hud. Sensationen när munhålan fylls med bröst och varm, söt mjölk landar lugnt i magen. Det är att bli hållen mjukt i famnen Fingertoppslätta smekningar över håret och ryggen de välbekanta rörelserna och hjärtdunken där innanför den goda lukten. Det är den ordlösa kommunikationen att längta efter bröstet söka det med läpparna tungan händerna och nå fram till det, få det intill sig gapa, dia, svälja. Det är den uppfyllande känslan av intim kontakt den gryende tilliten till att vara sedd och förstådd till att få näring och beskydd. Att börja ana kärlek utan några villkor. © Marit Olanders 2014

När jag ligger på din bröstkorg med dina händer kupade över min rygg slår mitt hjärta under mitt bröstben under min hud som möter din hud över ditt bröstben bakom vilket ditt hjärta slår. © Marit Olanders 2013

Ute har det blivit ljust Jag vaknar av att jag minns var jag är och varför Att jag har fött barn Att han ligger i baljan här bredvid. Tänk att jag glömde det. Tänk att jag än en gång oreflekterat lydde och lade honom ifrån mig i baljan och lät massor av luft och tyg och plast komma emellan oss. Nu ska jag aldrig glömma mer. Aldrig lyda mer. Med starka varliga armar lyfter jag upp honom från plastbaljans öde ö och lägger honom vid mitt bröst. Där och då efter fyra timmar i jordelivet föds min son för mig. Fyra timmar som vi båda för alltid har gått miste om. © Marit Olanders 2013

Här står jag på golvet bland leksaker som blinkar och blippar och vill vara med dig. Jag vill säga: Jag vill ha dig nära! Ägna dig bara åt mig! Ta med mig i det du gör! Visa mig världen! Men jag kan ännu inte klä min saknad och längtan i ord Så jag gnäller för att någorlunda uttrycka vad jag behöver. Jag gnäller länge. Inget händer. Tills du plötsligt exploderar: Jamen SLUTA GNÄLLA! Gnället fastnar i halsen Axlarna far upp av sig själva, mungiporna ner. Jag tystnar uppgivet. Du fortsätter att vända dig bort från mig. © Marit Olanders 2013