Ute har det blivit
ljust
Jag vaknar av att
jag minns var jag är
och varför
Att jag har fött
barn
Att han ligger i
baljan här bredvid.
Tänk att jag glömde
det.
Tänk att jag än en
gång
oreflekterat lydde
och lade honom
ifrån mig
i baljan
och lät massor av
luft
och tyg
och plast
komma emellan oss.
Nu ska jag aldrig
glömma mer.
Aldrig lyda mer.
Med starka varliga
armar
lyfter jag upp
honom
från plastbaljans
öde ö
och lägger honom
vid mitt bröst.
Där och då
efter fyra timmar i
jordelivet
föds min son
för mig.
Fyra timmar
som vi båda
för alltid
har gått miste om.
© Marit Olanders 2013
Kommentarer
Skicka en kommentar