7 på morgonen Aldrig ligger himlen över Högalid så oförstörd som då Innan dagen har smutsat ner den med sin trycksvärta Gjort stora revor med sina klor Och lämnat den för att dö Då ligger himlen klar och sval Som att den försöker hämta kraft innan allt tar fart En fusion av färger Ultramarin i mängder längst upp Som övergår i suddiga fält av vitt och orange för att landa mjukt i ljus cerise Den kolsvarta silhuetten av byggnadsställningar runt grannhusens tak bryter av På en av stolparna sitter en fågel Tror det är en skata Det brukar det vara Förstår den vilken bakgrund den utgör en så tydlig del av? Vad den kommer ifrån? Jag tror inte det Det är väl det som är problemet Att ingen av oss Eller väldigt få Har en nyanserad bild av just det Vi föds med ryggen mot vår bakgrund Växer upp och lutar blöjgumpar och vilsna hängande tonårsjeans mot den Oavsett hur lite eller mycket stöd den erbjuder Som vuxna står vi lydigt kvar Kanske
Marit Olanders skriver och skapar