Tornseglaren blogg

  I mina dikter flätas tankar, idéer och formuleringar från många olika håll samman till något nytt. Dikten Fönstret skrev jag efter att jag hade fått Patrik Johanssons illustration till en annan dikt, Bryta mark, som föreställde ett fönster. Bilden på det mörklagda sovrumsfönstret träffade mig rakt i hjärtat. Nyligen hade jag läst om systemtänkande. Detta och den omöjliga ekvationen att det krävs en by för att uppfostra ett barn och man inte har en sådan by blev dikten Fönst ret. Nyligen skrev en läsare så här om Fönstret: ”I går kväll läste jag dikten Fönstret, lade ner boken och grät. Det var befriande tårar. Du satte ord på så många känslor jag burit sedan barnen var små. ” Så fint att kunna beröra <3  Dikterna Fönstret och Bryta mark samt illustrationerna som hör till dem, finns i Marit Olanders och Patrik Johanssons bok Brinna i svart som nyligen utkom på Apus förlag. Finns att köpa i de stora nätbokhandlarna samt i vår egen webshop Illustreradeliv, länk  

Det är svårare än man kan tro att ta revansch mer komplicerat att   upprätta sig själv häva kapitulationerna och återta sitt välfungerande jag. För att ta revansch måste jag hitta hon   som en gång stred Jag måste inse att hon gav upp och förlorade mot människorna som hade mera makt Att de slog henne i bojor och lade henne i en låda med lock av genomskinlig plast och placerade den på en hylla i en leksaksaffär Det fanns hela tiden ett riktigt, äkta jag svältande och flämtande i en underjordisk grotta en abstrakt referens av någon som är fri och glad och vinkar allt medan det uppgivna, falska jaget internaliserades bit för bit som lagren i en lök, som tog i hand och såg i ögonen och log och hälsade och tackade driven som hon var av skam över att aldrig räcka till aldrig tycka bojorna blev bekväma som de tycktes bli   på alla andra Jag vet att jag är långt   mycket större än ni Nu som då Ni vann   för ni var många och hade normerna som vapen Jag har varit i underj...

Jag tror att vi båda föddes som människor Nakna Sårbara Skrikande Med känslorna på utsidan Men vi växte upp Lärde oss att stänga allt inne Vande oss vid att aldrig visa oss ledsna Leka tuff En defekt som fördes vidare Från din generation till min Men tro det eller ej Det är sårbarheten som är modigast Och att vara täckt i riddarrustning kommer aldrig vara hårdare än att rida ut i strid Spritt språngande naken Det är nånstans ett val Att gömma sig under täcket och sova genom dagen Eller våga vara vaken Känna hur livet får en att vilja dö Eller hur tanken på döden får en att vilja leva Känna hur livet pulserar i bröstet Uppleva känslan av botten Med kinden och slutna ögon Där konst och fantasi är den enda trösten Men såna är inte vi Inte du och jag, min far När det kommer till nåt som berör När det över huvud taget handlar om känslor Så blir vi robotar Och upphör att vara människor Vi glider in i en konstgjord sfär Där vi kan ses för första gången på f...

Text: Marit Olanders Illustration: Patrik Johansson  Det regnade på vägen dit så som det kan göra i augusti, ett tätt, mjukt regn som suddade ut konturerna och gjorde luften alldeles blöt men knappt vätte marken. Lite som tårar. Skogen var så närvarande.  Skogen, som jag inte är van vid; granskogen som kännetecknar det riktiga Sverige, med sin plats i taigabältet, brännvinsbältet, så som Sverige ser ut på skolplanscherna. Skogen, som ska vara så stimulerande för barn att leka i, och utveckla deras motorik och fantasi. Och säkert är det också, för de två tredjedelar som har turen att växa upp med stabil ekonomi, ordnade förhållanden och trygga anknytningar. För dem är säkert skogen en härlig lekplats, väldoftande och fågelsångsbemängd. Visst kan barndomen ändå ha hemska inslag, men för två tredjedelar finns alltid en säkerhetssele, en cykelhjälm, ett plåster, en famn som tar emot, ett bankkonto att betala böterna från och kontakter som välvilligt stryker ett ...

Hejsan hoppsan fallerallera När julen kommer ska varenda unge vara glad Grupper av tomtar marscherar taktfast längs stadens gator Varje sur min ska suddas bort med kolven på ett gevär Så att du kan få ordning på dina känslor Med ett påklistrat leende och utan framtänder Sprida julens glada bud Och dess fascistiska kultur Som tätkarlar går de vuxna barnen Varje steg Ett steg emot dopparedagen Deras intensiva blickar förmedlar det alla vet Ingen kommer tillåtas att gå mot strömmen Ingen kommer tillåtas att skrapa på drömmen Allt för att bevara decembers stiltje Allt för att upprätthålla bilden av den i juletid lyckliga familjen Men jag har ingen Bullerbykänsla Mitt svarta december 31 minnesdagar Av förtryckta känslor Jag tänker tillbaka på mig som barn Hur jag dukade under för pressen Kände mig otillräcklig och konstig När jag inte kunde möta julsångernas förväntningar och samhällsmaskinens tvång Stryka ett streck över året som...

7 på morgonen Aldrig ligger himlen över Högalid så oförstörd som då Innan dagen har smutsat ner den med sin trycksvärta Gjort stora revor med sina klor Och lämnat den för att dö Då ligger himlen klar och sval Som att den försöker hämta kraft innan allt tar fart En fusion av färger Ultramarin i mängder längst upp Som övergår i suddiga fält av vitt och orange för att landa mjukt i ljus cerise Den kolsvarta silhuetten av byggnadsställningar runt grannhusens tak bryter av På en av stolparna sitter en fågel Tror det är en skata Det brukar det vara Förstår den vilken bakgrund den utgör en så tydlig del av? Vad den kommer ifrån? Jag tror inte det Det är väl det som är problemet Att ingen av oss Eller väldigt få Har en nyanserad bild av just det Vi föds med ryggen mot vår bakgrund Växer upp och lutar blöjgumpar och vilsna hängande tonårsjeans mot den Oavsett hur lite eller mycket stöd den erbjuder Som vuxna står vi lydigt kvar Kanske...

Utforska din inre ängslighet  Undersök ditt fåfänga hopp att du ska känna dig älskad som du är av dem som är de allra viktigaste dina resonanskärl och ditt ursprung Räkna guldstjärnorna du fick för ditt goda uppförande räkna hoten om indragna privilegier när du inte kunde leva upp till kraven räkna straffen och betänk alla gånger dina ansträngningar svävade osynliga förbi Upptäck din inre ängslighet skräcken att inte synas, inte duga Syna den i dess slitna sömmar knyckla ihop den och VRÄK den ©Marit Olanders Tidigare  publicerad i Olanders, Marit: GROGRUND - powerpowesi. Apus förlag 2018.

I sagan om mig själv Så abdikerade mina föräldrar från tronen för länge sen Man kunde visst det Varsågod sa dom Den är din nu Men det var inte med glädje jag betraktade den tomma platsen Det var med skräck  som jag vände bort blicken  Och tänkte, att om jag blundar hårt  Och tittar dit igen Så kanske kungaparet är där Och dom skrattar till För att allt blev lite tokigt Men dom har  ångrat sig och kommit tillbaks Bestämt sig för att sitta kvar Istället för att lämna allt ansvar Över nutid och framtid I knät på ett litet barn Att falla fritt må vara den yttersta formen av frihet Såvida någon står redo att ta emot  Men det fanns ingen där Bara deras tomma tron Jag föll handlöst ner Och landade hårt På dess vassa kanter Slog jag mig gul och blå Inga famnar var öppna Inga vänliga ord fanns där för att trösta  Inga tårar skulle torkas Inga sår plåstras om Och inga bulor skulle blåsas på In...

Snart släpper Marit Olanders sin andra diktsamling GROGRUND. Omslag: Patrik Johansson Efter att ha utforskat barnets perspektiv i lyrikdebuten Modernismens spädbarn fokuserar Marit Olanders nu på det uppväxande barnets omvandling till förälder. Hon skildrar föräldraskapet som en brytning med de egna föräldrarna och relationen med barnet som en grogrund för kärlek. I Grogrund finns dikter om personligt och samhälleligt sönderfall, om att vara den ofrivilligt duktiga skolflickan medan minorna i kärnfamiljen och villatristessen ständigt hotar brisera. Här finns dikter om att föda barn och amma, om klimakterium och mammografi. Här finns påminnelser om patriarkatets ständiga närvaro; om mansplaining och samtycke. Här finns dikter om ickefungerande föräldrakontakt, om att ta hand om åldrande föräldrar men aldrig räcka till. Här finns dikter om att finna en omstart. Här finns dikter om att vända destruktivt till konstruktivt Här finns dikter om strävan att ge sina barn...

En del barn tas om hand av föräldrarna Andra barn tar vara på sig själva. En del barn får pålitlighet kramar och leenden Andra får tak över huvudet mat och en säng att sova i och åter andra får en biljett. En del barn har någon som bryr sig om dem ser deras belägenhet och agerar ombud. Andra barn får föra sin egen talan. En del barn har någon att vända sig till någon att tjata på och skälla på att lirka med och linda runt sitt finger. Andra barn ser på det med förakt alltid på sin vakt att värna frihet och suveränitet. Vissa barn är en del av ett sammanhang gemenskap i familj och släkt och samhälle En räkmacka in i medborgarskap och inkludering. Andra barn rår helt sig själva För dem är ”samhället” en frånvarande abstraktion inte till för dem. En del barn tycks jämt må bra och passa in och göra rätt. För andra barn finns blott deras eget sätt. ...