Tornseglaren blogg

Händer i handskar. Vila. Ljus. Kallt. Torrt. Luft. Färg. Skarpa ljud. Lukt. Hud. Värme. Ansikte. Leende. Mjuka händer. Välbekanta röster. Mjuka kullar, mörka toppar. Måste dit. Luktar gott. Rör mig framåt, uppåt. Handen rör, tungan smakar. Mörka toppen lockar. Lukten lockar. Kroppen rör sig, fötter spjärnar. Ögon siktar, munnen gapar. Läppar känner, tungan anar hud, mjölk. Framme. © Marit Olanders

Trettio dagar har november trettio år är våndan i mitt bröst trettio år sedan jag nådde botten ett tillstånd utan stöd och tröst kris betyder vändpunkt - det visste jag ju inte då jag hade nått mitt helvete på jorden trodde alltid att det skulle vara så och tillsammans sjöng vi då i kör ”så som du bäddade sängen just så får du ligga, min vän” ord av Brecht jag alltjämt hör på latinlektionen läste vi ”var och en sin egen lyckas smed” det fanns ingen som skulle hjälpa mig min egen hjälp fick jag själv bidra med omogen och rädd och illa förberedd många minor fick jag trampa på Till slut gick jag segrande ur striden men det visste jag ju inte då © Marit Olanders

Tunga de gungar ytan slät och len lyfta till klyfta under hals och nyckelben dömda att bli gömda moral för patriarkat stressas och pressas ihop i apparat Och där, på en skärm - - - deras virrvarr av gångar så långa och många alveolernas vimmel en inre stjärnhimmel De mättar och gläder, väcker och söver Mjölken töms av, fylls på och blir över När man inget vill och inget förmår då finns brösten där och förstår De lugnar och lindrar dämpar och hindrar hungern från att växa sig stor med makt att ge liv de ger perspektiv åt uråldrigt värv att vara mor © Marit Olanders

Det gör inget att du ljuger när du säger att du älskar mig När hela tillvaron suger går min räddning genom dig Jag har inte råd att bli pedant hud som hungrar efter annan hud bryr sig inte om vad som är sant och inte om moralens bud Så kom en stund och ljug En kort stunds lånad tvåsamhet kyss bort min längtan från min hud och jag härdar ut en månads ensamhet Värdigheten sedan länge kastad över bord till självkänsla finns ingen råd allt jag vill höra: Några ljugna ord i lånad gemenskap, låtsad nåd © Marit Olanders Ur diktsamlingen Modernismens spädbarn utgiven på Nära förlag

Mot söder, mot söder hemåt igen från skogarnas mörker och städernas brus hem till mitt eget vitkalkade Skånehus! Mot söder, mot söder, mot luftig sky och cykelavstånd till nästa by Mot söder, mot söder jag ger mig av mot jorden och solen till sandiga stränder och glitterhav mot blåsten och lä hus i kvadrat med halm på tak mot hemvan ton i lövskogszon, Mot söder, mot söder, för när kvällssolen glöder i klockornas sång ska jag räta på ryggen ännu en gång borsta jorden av händerna och gå in Då är jag i den bygd som är min. © Marit Olanders

Vi skulle lära oss att återvinna Vi fick en stor låda full med tygbitar Tillsammans skulle vi göra ett lapptäcke Vi skulle se det sköna i det andra hade kastat bort att det som verkade värdelöst kunde få en ny mening Fast det var olika färg mönster och material på tyget skulle det bli något nytt där helheten var större än delarna Tygbitarna hälldes ut på ett stort bord Vi stod runt och valde De fina tygbitarna blev såklart valda först Sidentygerna och Marimekko Sen försvann de fin-fula Retrotygerna i starka färger och distinkta mönster Kvar till sist blev, förstås, de fula tygerna med konstiga färger och ovana mönster Jag kände igen mig i tygbitarna Den välbekanta bli-över-känslan Jag tyckte synd om tygbitarna Jag vet inte om vi lärde oss något särskilt. © Marit Olanders