Tornseglaren blogg

Du tror att det är att vila men det är att arbeta Du tror att det är att konsumera men det är att skapa Du tror att det är att sträva men det är att vara tillfreds Du tror att det är att tävla men det är att hjälpas åt Du tror det är att vara suverän men det är att vara delaktig Du tror det är att vara älskad men det är att älska © Marit Olanders

Skratta du bara skratta åt barnslig rädsla för berättelsen om Alfons och odjuret under sängen som vägrar lämna honom i fred Skratta på du som vet så säkert att odjur inte finns och inte bor under sängar Skratta på för du är ju aldrig rädd för sånt som inte finns I din pompösa vuxenhet omvandlas dina barnsliga rädslor till mera passande objekt Sparka du på små barns underlägsenhet Ditt odjur under sängen De Andra De, som hotar din idyll av vita längor, röda stugor av bokskog eller gran Det flåsar dig i nacken med rutten andedräkt Du häver upp ett plågat skri på lag och ordning kontroll och straff Lag och Rättvisa ska jaga odjuret iväg så det aldrig kommer hit igen Ja skratta bara på åt barn som är som barn är Säg att deras föräldrar curlar som inte låter barnen skämmas för sin barnsliga oro Säg att barnen behöver härdas att vuxnas omsorger förvekligar Säg en gång till att inga

Kroppar märker av varandra Nervsystem vill sjunga samma sång Hjärtan vill tillsammans vandra Slå pulsens slag på samma gång Så somna rofyllt intill mig Låt oss andas samma andetag Försiktigt lägger jag min arm om dig Gemensamt färdas vi till nästa dag © Marit Olanders

Du reste hem till Göteborg Där hade jag ju aldrig varit Efter dig lämnade du en sorg som jag aldrig tidigare erfarit Så intensivt vi lekte, fast i smyg En pojke får ju inte leka med en flicka Ville inte tvingas att bli blyg under vuxnas flin och blickar När du for hem till Göteborg blev tillvaron så enahanda trist Gräsets tomhet sjunger nu min sorg Smygande kom insikten om vad jag mist Så flyktig är den goda leken, och så skör som såpbubblor och tornseglares flykt Verkligheten klampar in och stör och river ner den värld som leken byggt I mitt minne lyser bilden av dig än Jag blir äldre och dagarna blir korta I två veckor hade jag en lekfull vän nu är han för alltid borta © Marit Olanders