Jag var på besök i Törnrosdalen, den ena av Nangijalas två dalar, den som Tengil ockuperade en gång. Den där folket till slut gjorde uppror mot sin förtryckare, slog tillbaka och vann. Tengil, han blev offer för sin egen ondska, han förlorade kontroll över den och blev dess omedelbara offer. Det var en lång och blodig historia men den slutade med att Törnrosdalen befriades och det blev fred i Nangijala. Muren som Tengils slavar hade byggt åt honom så han kunde ha kontroll över dalen och dess invånare, förföll. Den vittrade omärkligt men ostoppbart, i vårdropp och nattfrost, i storm och hagel, den blev grogrund för murgröna och nunneört och runt deras rötter fortsatte omvandlingen av sten till bördig jord. Inga soldater patrullerade längre murens krön, inga skyttar hukade i vakttornens gluggar och kreneleringar. Muren, som en gång varit skräckinjagande, ett monument över diktaturens rädsla för tillit och kärlek, spred mjuka skuggor i skymningen. Vakttornen blev romantiskt förfallna tillhåll för kärlekspar. För nu var Törnrosdalen fri.
Ja, Törnrosdalen hade blivit fri. Den var öppen för alla att vistas i och i själva dess mittpunkt anlades en park till minne av den gamla onda tiden och dit kom en vecka mitt i sommaren varje år alla Nangijalas folk för att använda sig av sin nyvunna rätt att säga vad de tyckte, utan rädsla för att bli angivna, fängslade och kastade till Katla. Allas röster var lika mycket värda och hade samma rätt att höras, mäns och kvinnors, ungas och gamlas, inflyttade och bofasta.
Ja, Törnrosdalen var fri och rosorna blomstrade i solvärmen vid murarna. En dag vart fjärde år vallfärdade dess invånare till skolor och andra offentliga lokaler där de utan press och kontroll fick ge sin röst åt vem de ville som skulle styra Nangijala och Törnrosdalen. Och det gick att lita – någotsånär – på det man läste i Törnrosdalens tidningar, även om dalens invånare älskade att beklaga sig över deras innehåll. Men eftersom ingen fanns kvar som mindres hur nyheter rapporterades på Tengils tid visste de egentligen inte vad de pratade om. Och så länge deras egna namn var rättstavade i notiserna om födelsedagar och Törnrosdalens små evenemang så var de ändå i stort sett nöjda.
Ja, Törnrosdalen var fri. Ingen riskerade längre pekas ut och fängslas godtyckligt. Ingen riskerade pekas ut på lösa grunder och mördas framför familj och grannar på Stora torget. Lagarna var framröstade i Nangijalas parlament, det fanns rättsprocesser och försvarsadvokater. Visserligen dröjde det länge från det att ett brott hade begåtts (för det hände ju i det fria Törnrosdalen också såklart) och alla förstod inte hur det kunde vara så svårt att döma brottslingar alla gånger, men att de själva inte riskerade att dömas på felaktiga grunder tog de som självklart. Ingen riskerade heller att fängslas på grund av en roman, ett musikstycke eller en film. Befolkningen medgav, motvilligt ibland, att friheten var viktig och att den också var ett ansvar.
Ja, friheten blev så småningom lika självklar för Törnrosdalens invånare som luften de andades och som att solen gick ner i havet bortom muren varje kväll. Och då såg Tengils barnbarns barnbarn sin chans.
© text och bild
Marit Olanders
Kommentarer
Skicka en kommentar