Fortsätt till huvudinnehåll

Skogens glömda barn


Text: Marit Olanders
Illustration: Patrik Johansson 

Det regnade på vägen dit så som det kan göra i augusti, ett tätt, mjukt regn som suddade ut konturerna och gjorde luften alldeles blöt men knappt vätte marken.
Lite som tårar.

Skogen var så närvarande. 
Skogen, som jag inte är van vid; granskogen som kännetecknar det riktiga Sverige, med sin plats i taigabältet, brännvinsbältet, så som Sverige ser ut på skolplanscherna. Skogen, som ska vara så stimulerande för barn att leka i, och utveckla deras motorik och fantasi. Och säkert är det också, för de två tredjedelar som har turen att växa upp med stabil ekonomi, ordnade förhållanden och trygga anknytningar. För dem är säkert skogen en härlig lekplats, väldoftande och fågelsångsbemängd. Visst kan barndomen ändå ha hemska inslag, men för två tredjedelar finns alltid en säkerhetssele, en cykelhjälm, ett plåster, en famn som tar emot, ett bankkonto att betala böterna från och kontakter som välvilligt stryker ett tjockt streck över det skedda och ler överseende.

Sen är det de andra, den sista tredjedelen. Vi. För oss är skogen laglöst land, bortom social kontroll. Skogen skrämmer oss, med sitt taggiga mörker, med sina raka, hårda stammar på led i givakt när vi är mjuka örter och sällsynta blommor som behöver ljus och näring. Skogen kväver oss, förkrymper oss, stänger in oss.
Skogen är dubbel: den är ett lekparadis, och den är bakhåll och otrygghet.

I en uthuggning i skogen ligger det, samhället. Med prålig ortnamnsskylt och småindustri med uppgång och fall som så många andra småsamhällen. Samhällena behöver platser att förvara de uppväxande barnen på, så de bygger skolor och producerar lärare och lärarnas chefer och svarta tavlor med kritritade blomsterkransar runt orden GLAD SOMMAR och LÅT STÅ. Ja, de bygger skolor där de samlar ihop ortens barn som renar inför märkning. Förr kallades de B-skolor, de låg långt från centralorterna och de fick ärva bänkar och böcker från de fina skolorna inne i stan och de fick helt följdriktigt de lärare som stan inte ville ha.

Där får de gå, orternas respektive barn. Två tredjedelar utan att reflektera närmare över det och den sista tredjedelen med oron som en stenmur genom magen. Där går de – vi - utlämnade till skolledare och lärare som har gett upp på förhand, som är endera utbrända eller cyniska eller deras 19-åriga vikarier som snart har tappat all lust att jobba som lärare. Orternas barn går där i orternas enda skola dag efter dag, år efter år, elevstödet är indraget och de är utlämnade till skogens laglöshet.

Mina fötter rör sig över marken, rastgården, skolgården. Marken är täckt med torrt, brunt gräs; med sprucken, målad, avflagad, lappad asfalt eller grus som för en trött och ojämn kamp mot ogräs och sly. Marken är så långt nedanför de vuxnas synfält och så ointressant, men ju yngre och mindre du är, desto mer närkontakt med marken har du. Marken, med några kvadratmeter dämpade plastplattor under intrikata hinderbanor som välvårdade undantag i vuxenvärldens likgiltighet, några kvadratmeter som man har valt att satsa på mitt i försummelsen.

Och där, bredvid det låga huset som trycker i skogsbrynet som ett jagat djur, grusplanen jag läste om, en ensam övergiven, misskött plats som bara kan se sorgligare ut i snösmältning och tjällossning, barrskogsbältets allra fulaste tid. Grusplanen som har fått härbärgera barnen som aldrig någonsin fick höra att de dög, de som stod förstenade och hörde skolklockorna ringa utan att förmå sig att gå in och bli plågade av lärarna i stället för av de så kallade kamraterna eftersom föraktet för de svaga inte vet av åldersgränser. 

Jag tänker på mina fränder, barnen som i decennier har samlats på dessa platser. De framlever sina skolår i en tillvaro som från början satte sitt hopp till en drömd framtid och senare omärkligt övergick till en illusion om drömd dåtid utan att någonsin passera Nu. Barnen har fått gå in under tvång och hot om vite med huvudet böjt eller, i en sista kraftansträngning, trotsigt rakryggat med ögon som möter de sensationslystnas blickar.

Många små, osynliga tragedier växer ihop till en enda stor, och jag grips av vanmakt inför denna jätte, tvåtredjedelssamhällets överblivna, nonchalerade. Så många uppväxter i skräck, fattigdom och kärlekslöshet. I samhällen där alla känner alla tror två tredjedelar att tragedierna inte existerar. De tror inte tragedier kan finnas där det ser ut att vara materiellt tillräckligt och där Fröken umgås med ens mormor.

Tidigare publicerad i Det grymma svärdet #31

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll - jag känner det. Allt är som det ska. Mjuka händer håller mig ljummet vatten omsluter mig. Pappas leende däruppe. Allt är som det ska. Jag torkas, kläs på. Mamma håller mig ömt, Lägger mig vid sitt bröst, Mina läppar möter hennes mjuka hud varm söt mjölk fyller min mun, min mage. Allt är som det ska. Ammandet gör mig dåsig jag glider in i sömn Då händer något. Ett salt finger i min mungipa Skiljer mig från bröstet Jag gapar över luft Lyfts och sänks ner På platt, dött tyg. Jag är ren. Jag är mätt. Jag är klarvaken. Jag är ensam. Allt är tyst. Allt är mörkt Allt är fel, fel, fel. Så jag ropar på dem: Jag är i fara! Rädda mig! Inget händer. Som spöken kretsar oron runt mig. Slukar mig hel. Allt jag kan göra Är att om och om igen ropa så högt jag kan: JAG ÄR I LIVSFARA! RÄDDA MIG! JAG DÖR! Om och om igen för att inte dö. Korta stunder hör jag mammas röst L

Illustreradeliv - vår webshop för prints och böcker

Nu öppnar vi webshopen Illustreradeliv . Där kan man köpa prints av Patrik Johanssons andlöst vackra konstverk, inte minst illustrationerna till boken Brinna i svart, som släpps i dagarna. De flesta bilderna finns i olika storlek, och en del i olika färgsättningar. I webshopen finns också Marit Olanders diktsamlingar Modernismens spädbarn och Grogrund . Välkommen in!

Den tysta revolutionen

 Recension Sidsel Pape (red.) Ammerevolusjonen 1968-1975 Oslo: Fagbokforlaget, 2022 Det skedde en revolution i Norden för ungefär 50 år sedan som kallades den tysta revolutionen.   Den ändrade spädbarnens tillvaro i grunden, och även deras mödrars. Före revolutionen var mödrar och barn slavar i en patriarkal och barnfientlig regim, fysiskt åtskilda i olika rum så snart navelsträngen hade klippts. På BB-avdelningarna satt kvinnorna, gråtiga av baby blues med smärtande, svullna och sprängfyllda bröst, och i barnsalarna låg deras barn och skrek av hunger och ensamhet. Regler, renlighet och rutiner präglade sjukhusen. Var fjärde timme rullades barnen in till mödrarna och då skulle det ammas, vare sig barnen skrek till den grad att de inte kunde greppa bröstvårtan eftersom de höll tungan pressad mot gommen, eller sov så djupt att de inte gick att väcka. Allt skedde i vetenskapens namn och kvinnorna fick stränga order om att fortsätta amma på regelbundna klockslag efter hemgång för annars sk