Text: Marit Olanders
Illustration: Patrik Johansson
Det regnade på vägen dit så som det kan göra i augusti, ett tätt, mjukt regn som suddade ut konturerna och gjorde luften alldeles blöt men knappt vätte marken.
Lite som tårar.
Skogen var så närvarande.
Skogen, som jag inte är van vid; granskogen som kännetecknar det riktiga Sverige, med sin plats i taigabältet, brännvinsbältet, så som Sverige ser ut på skolplanscherna. Skogen, som ska vara så stimulerande för barn att leka i, och utveckla deras motorik och fantasi. Och säkert är det också, för de två tredjedelar som har turen att växa upp med stabil ekonomi, ordnade förhållanden och trygga anknytningar. För dem är säkert skogen en härlig lekplats, väldoftande och fågelsångsbemängd. Visst kan barndomen ändå ha hemska inslag, men för två tredjedelar finns alltid en säkerhetssele, en cykelhjälm, ett plåster, en famn som tar emot, ett bankkonto att betala böterna från och kontakter som välvilligt stryker ett tjockt streck över det skedda och ler överseende.
Sen är det de andra, den sista tredjedelen. Vi. För oss är skogen laglöst land, bortom social kontroll. Skogen skrämmer oss, med sitt taggiga mörker, med sina raka, hårda stammar på led i givakt när vi är mjuka örter och sällsynta blommor som behöver ljus och näring. Skogen kväver oss, förkrymper oss, stänger in oss.
Skogen är dubbel: den är ett lekparadis, och den är bakhåll och otrygghet.
I en uthuggning i skogen ligger det, samhället. Med prålig ortnamnsskylt och småindustri med uppgång och fall som så många andra småsamhällen. Samhällena behöver platser att förvara de uppväxande barnen på, så de bygger skolor och producerar lärare och lärarnas chefer och svarta tavlor med kritritade blomsterkransar runt orden GLAD SOMMAR och LÅT STÅ. Ja, de bygger skolor där de samlar ihop ortens barn som renar inför märkning. Förr kallades de B-skolor, de låg långt från centralorterna och de fick ärva bänkar och böcker från de fina skolorna inne i stan och de fick helt följdriktigt de lärare som stan inte ville ha.
Där får de gå, orternas respektive barn. Två tredjedelar utan att reflektera närmare över det och den sista tredjedelen med oron som en stenmur genom magen. Där går de – vi - utlämnade till skolledare och lärare som har gett upp på förhand, som är endera utbrända eller cyniska eller deras 19-åriga vikarier som snart har tappat all lust att jobba som lärare. Orternas barn går där i orternas enda skola dag efter dag, år efter år, elevstödet är indraget och de är utlämnade till skogens laglöshet.
Mina fötter rör sig över marken, rastgården, skolgården. Marken är täckt med torrt, brunt gräs; med sprucken, målad, avflagad, lappad asfalt eller grus som för en trött och ojämn kamp mot ogräs och sly. Marken är så långt nedanför de vuxnas synfält och så ointressant, men ju yngre och mindre du är, desto mer närkontakt med marken har du. Marken, med några kvadratmeter dämpade plastplattor under intrikata hinderbanor som välvårdade undantag i vuxenvärldens likgiltighet, några kvadratmeter som man har valt att satsa på mitt i försummelsen.
Och där, bredvid det låga huset som trycker i skogsbrynet som ett jagat djur, grusplanen jag läste om, en ensam övergiven, misskött plats som bara kan se sorgligare ut i snösmältning och tjällossning, barrskogsbältets allra fulaste tid. Grusplanen som har fått härbärgera barnen som aldrig någonsin fick höra att de dög, de som stod förstenade och hörde skolklockorna ringa utan att förmå sig att gå in och bli plågade av lärarna i stället för av de så kallade kamraterna eftersom föraktet för de svaga inte vet av åldersgränser.
Jag tänker på mina fränder, barnen som i decennier har samlats på dessa platser. De framlever sina skolår i en tillvaro som från början satte sitt hopp till en drömd framtid och senare omärkligt övergick till en illusion om drömd dåtid utan att någonsin passera Nu. Barnen har fått gå in under tvång och hot om vite med huvudet böjt eller, i en sista kraftansträngning, trotsigt rakryggat med ögon som möter de sensationslystnas blickar.
Många små, osynliga tragedier växer ihop till en enda stor, och jag grips av vanmakt inför denna jätte, tvåtredjedelssamhällets överblivna, nonchalerade. Så många uppväxter i skräck, fattigdom och kärlekslöshet. I samhällen där alla känner alla tror två tredjedelar att tragedierna inte existerar. De tror inte tragedier kan finnas där det ser ut att vara materiellt tillräckligt och där Fröken umgås med ens mormor.
Tidigare publicerad i Det grymma svärdet #31
Kommentarer
Skicka en kommentar