Fortsätt till huvudinnehåll

Robotar 2018

Jag tror att vi båda föddes som människor
Nakna
Sårbara
Skrikande
Med känslorna på utsidan

Men vi växte upp
Lärde oss att stänga allt inne
Vande oss vid att aldrig visa oss ledsna
Leka tuff
En defekt som fördes vidare
Från din generation till min

Men tro det eller ej
Det är sårbarheten som är modigast
Och att vara täckt i riddarrustning kommer aldrig vara hårdare än att rida ut i strid
Spritt språngande naken
Det är nånstans ett val
Att gömma sig under täcket och sova genom dagen
Eller våga vara vaken
Känna hur livet får en att vilja dö
Eller hur tanken på döden får en att vilja leva
Känna hur livet pulserar i bröstet
Uppleva känslan av botten
Med kinden och slutna ögon
Där konst och fantasi är den enda trösten

Men såna är inte vi
Inte du och jag, min far

När det kommer till nåt som berör
När det över huvud taget handlar om känslor
Så blir vi robotar
Och upphör att vara människor
Vi glider in i en konstgjord sfär
Där vi kan ses för första gången på fyra fem månader
Eller var det ett år
Simulera en kram
Som bara robotar kan
En som inte alstrar någon som helst värme
En som är död och kall
Inga lampor lyser
Metall mot metall

Jag antar att robotar kan vara far och son
Att dom kan bestämma sig för att stanna upp
Eller fortsätta gå
Agera mekaniskt
Eller tro på en känsla
Dom verkar kunna färdas genom livet utan att över huvud taget känna
Eller frätas sönder av pulserande saknad och längtan
Och sen tröttna på att vänta

Om våra tårar kunde få metallen att rosta
Kortsluta elektroniken
Bränna ut kretskortet
Störa vår förprogrammering
Som verkar så oförstörbar

Om det var möjligt
Så fanns det hopp
Hopp om att kränga av oss tvångströjorna
Låta dessa tunga ringbrynjor av metall falla till golvet
För att aldrig bäras igen

Men det får vi aldrig veta
För vi gråter aldrig du och jag
Vi hade aldrig lånat ut en axel till någon annan
Och i regn och storm klarar vi oss ganska bra
Vi jobbar hårt och håller käften
Vi är rutiner och obevekliga stenmurar
Som lever livet till hälften

Men nu är jag vuxen och inte längre lika fjättrad under min gamla familj
Det är väl liksom det som är grundtanken
Att man föds fri och försöker bli det man vill

Du min far, du kan fortsätta vara robot
Jag tänker vara människa
Visst hade det varit skönt att leva robotliv
aldrig grubbla eller våndas
Bara sova
Äta billig müsli
Och gå och jobba

Men är det dåligt att känna
Så är jag gärna den sämsta
Och även om jag nästan alltid står skamsen och besviken i slutändan
Så vill jag trotsa världen
Och försöka vara full av förväntan

© Patrik Johansson


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll - jag känner det. Allt är som det ska. Mjuka händer håller mig ljummet vatten omsluter mig. Pappas leende däruppe. Allt är som det ska. Jag torkas, kläs på. Mamma håller mig ömt, Lägger mig vid sitt bröst, Mina läppar möter hennes mjuka hud varm söt mjölk fyller min mun, min mage. Allt är som det ska. Ammandet gör mig dåsig jag glider in i sömn Då händer något. Ett salt finger i min mungipa Skiljer mig från bröstet Jag gapar över luft Lyfts och sänks ner På platt, dött tyg. Jag är ren. Jag är mätt. Jag är klarvaken. Jag är ensam. Allt är tyst. Allt är mörkt Allt är fel, fel, fel. Så jag ropar på dem: Jag är i fara! Rädda mig! Inget händer. Som spöken kretsar oron runt mig. Slukar mig hel. Allt jag kan göra Är att om och om igen ropa så högt jag kan: JAG ÄR I LIVSFARA! RÄDDA MIG! JAG DÖR! Om och om igen för att inte dö. Korta stunder hör jag mammas röst L...

EXPERTERNA

De sa att jag hade så gott om mjölk så jag behövde inte amma så ofta för det var jobbigt för mig. Var tredje-fjärde timme räckte gott De sa att det var dumt att bära dig så mycket för det var jobbigt för mig. Du fick inte träna ryggen och skulle aldrig lära dig att gå. Ligga på golvet eller åka i vagnen var bättre. De sa att vår anknytning var så stark så jag behövde inte låta dig sova i min säng för det var jobbigt för mig. Du kunde vänjas somna i egen säng och somna om själv De sa att det var farligt att sova tillsammans Jag kunde rulla över dig och döda dig när jag sov. Det var säkrare för dig i egen säng med napp i munnen. De sa att tvåårstrots var helt normalt att jag skulle vara konsekvent och säga nej fast det egentligen inte spelade någon roll för det var jobbigt för mig. Så jag blundade för dina tårar och dövade mina öron för din vilja. De sa att allting var normalt men amnin...

CLOSING TIME

It’s closing time It’s time to say good-bye  It’s time to close the door and go To go home for good by train and plane Leave the era of my life from when adulthood began ’Til I was reasonably healed and sound Leave the era of my life when she was always there kept scaffolding so I could reconstruct It’s closing time The close of growing strong Scaffold’s resting on the ground and I’ve grown strong enough to greet fragilitiy of spring’s first buds Strong enough to reach out a hand  for those who need  Now it’s time to open new doors in my life It’s time to set in work  all good I earned to further teach what I have learned © Marit Olanders