Den tysta revolutionen

 Recension

Sidsel Pape (red.) Ammerevolusjonen 1968-1975

Oslo: Fagbokforlaget, 2022

Det skedde en revolution i Norden för ungefär 50 år sedan som kallades den tysta revolutionen. 

 Den ändrade spädbarnens tillvaro i grunden, och även deras mödrars.

Före revolutionen var mödrar och barn slavar i en patriarkal och barnfientlig regim, fysiskt åtskilda i olika rum så snart navelsträngen hade klippts. På BB-avdelningarna satt kvinnorna, gråtiga av baby blues med smärtande, svullna och sprängfyllda bröst, och i barnsalarna låg deras barn och skrek av hunger och ensamhet.

Regler, renlighet och rutiner präglade sjukhusen. Var fjärde timme rullades barnen in till mödrarna och då skulle det ammas, vare sig barnen skrek till den grad att de inte kunde greppa bröstvårtan eftersom de höll tungan pressad mot gommen, eller sov så djupt att de inte gick att väcka. Allt skedde i vetenskapens namn och kvinnorna fick stränga order om att fortsätta amma på regelbundna klockslag efter hemgång för annars skulle hemska saker hända med barnens matsmältning sades det.

Så många vittnesmål jag har hört genom åren av kvinnor som stod kallsvettiga och såg på sina gallskrikande spädbarn och väntade på att klockan skulle bli 6, 10, 14, 18 eller 22 så att de skulle få amma!

Efter revolutionen ägde mödrar och barn sin amning i högre grad. Kunskap spreds kvinnor emellan om hur mjölkbildning och -överföring går till. Barnen fick mjölk på sina egna signaler och blev mätta och förnöjda. Det blev påtagligt tystare på BB-avdelningarna när kvinnorna fick ha sina barn hos sig och amma när de behövde. För spädbarnen betydde det att de slapp ligga ensamma och hungriga.

De manliga läkarna kopplade inte ihop separationen av mödrar och barn med det nya fenomenet att mjölken sinade, bara sådär. I stället för att granska de nya rutinerna skyllde man på offret, att det skulle vara något fel på moderna kvinnor som gjorde att amningen inte fungerade.

Kvinnor som har ammat flera barn, både före och efter revolutionen beskriver det som att gå från plikt och prestation till relation. 

Ammerevolutionen 1968-75 (Fagbokforlaget, 2022) är en antologi om de omvälvande åren då kvinnor tog tillbaka makten över sina egna kroppar och sin egen mjölkbildning. Redaktör är Sidsel Pape, dotter till Ammehjelpens första (informella) administrativa ledare Kari Paalgard Pape. Boken belyser amningsrevolutionen från flera håll, med ögonvittnesskildringar av kvinnor som var unga och brinnande och som på olika sätt bidrog till att skapa den nordiska amningsrörelsen och sprida kunskap om amning såväl bland mödrar som inom vården.

Revolutionen initierades av Elisabet Helsing (1940-2019), som grundade norska Ammehjelpen, och spred kunskap om amning på en rad olika arenor. Hon belönades i Norge 2013 med kungens förtjänstmedalj i guld.

Det går knappast att överskatta Elisabet Helsings pionjärgärning. Hon var inte engagerad i föreningsarbetet  i Ammehjelpen men flera bidrag i boken vittnar om att hon hade en förmåga att delegera, att få andra kvinnor att tro på sig själva och uträtta stordåd. Tillsammans med Eli Heiberg skrev hon 1967 broschyren Hvordan du ammer ditt barn och de två unga kvinnorna gick resolut upp på Helsedirektoratet med sitt manus. Till all lycka träffade de där Gro Harlem Brundtland, läkare och sedermera statsminister i Norge, som själv hade intresserat sig för amningsfrågor. Trots motstånd från manliga kollegor lyckades Brundtland driva igenom att broschyren trycktes och distribuerades.

Elisabet Helsing visar den senaste utgåvan av Hvordan du ammer ditt barn på Ammehjelpens riksträff 2005 i Ålesund. Foto: Marit Olanders

Elisabet Helsing medverkade i TV och i tidningar, och föreläste om amning. I mitt amningsbibliotek har jag en skrift från ett svenskt amningssymposium, arrangerat av Semper (!) 1973 där Elisabet Helsing som enda kvinnliga talare frispråkigt utmanar de manliga läkarna och berättar om hur mjölkbildning faktiskt går till. Att vi människor faktiskt räknas som kontinuerliga digivare, som ammar lite titt som tätt, på minsta pip. Att det är det mönster bröst och barn är utvecklade för.

Elisabet Helsing under ett symposium arrangerat av ett barnmatsföretag (!) i Sverige 1973.

Ni ser loggan skymta på talarstolen.

Presentationen av Elisabet Helsing och inledningen av hennes anförande 

vid symposiet som ägde rum den 4 maj 1973.

Ammehjelpen stod i sin tur modell för svenska Amningshjälpen (grundad 1973). Till skillnad från den amerikanska amningsstödjarorganisationen La Leche League var Ammehjelpen grundad i nyfeminismen och från början var det självklart att kvinnor både skulle kunna yrkesarbeta och amma.

Flera av medförfattarna i Ammerevolusjonen var pionjärer i Ammehjelpen. Kari Paalgard Pape redogör för hon kände något tändas i henne när hon och en väninna startade en av den nybildade Ammehjelpens lokalgrupper (uppmuntrad av Elisabet Helsing) och hur Ammehjelpens kontor växte fram i hennes sovrum. Hon beskriver hur Elisabet Helsing göt mod i unga, i grunden osäkra mödrar som helt oerfarna, började korrespondera med myndigheter och media med ledordet ”det gäller saken, inte dig själv!” 

Amningsrevolutionen pågick från början på flera fronter: Dels för barnen och mödrarna, dels för att övertyga vårdpersonal, som ofta var motsträvig i början, och dels för att stävja barnmatsföretagens aggressiva marknadsföringsmetoder. Det blir tydligt hur mycket barnmatsföretagen har att förlora på varje barn som ammas som inte behöver deras produkter. Var det en spion från ett barnmatsföretag som lyckades nästla sig in i ett möte om amning och Nestlébojkotten med internationella deltagare, i Kari Paalgard Papes hem i Oslo? Åtminstone satt det med en man på mötet, alldeles tyst, som ingen annan verkade veta vem det var.

Läkaren och idéhistorikern Anne Kveim Lie bidrar med ett mycket intressant kapitel om amningens historia i Norge före Ammehjelpens tillkomst. Hon berättar om kvinnosakskämpen Katti Anker Møller (1868-1945) som såg sambandet mellan att fattiga kvinnors barn dog, och att de inte ammades, och hon berättar om en rådgivningsbok för föräldrar, utgiven 1960, där författarna rekommenderar att barnen själva ska reglera när de får mat. Denna bok, Lykkelige barn, menar Lie, att Elisabet Helsing kan ha läst när hon ammade sitt första barn 1965.

Det sista kapitlet i boken, skrivet av Anne-Karin Paulsen och Anne Sigstad, handlar om Ammehjelpens fortsatta verksamhet fram till våra dagar. I Norge skedde en liknande diskursiv omsvängning som i Sverige på 2000-talet, där begrepp som ”amningspress” och ”amningshets” fick medial uppmärksamhet och det såddes tvivel om amningens betydelse. Vid den tiden hade jag blivit förälder, känt den där elden tändas i mig och utan vidare spisning gett mig upp på barrikaderna med datorn som mitt vapen och yngsta barnet i bärsjal på ryggen. Paulsen och Sigstad menar (precis som jag själv, för övrigt) att amningspressen uppstod glappet mellan myndigheternas amningsrekommendationer och den bristande tillgången på praktisk hjälp att få igång och upprätthålla amning. De skriver också att amning rör något av det innersta i oss, vilket alla behöver ha respekt för.

Revolutionen pågår än i denna dag. Den tar sig något olika uttryck i olika tider, men grundfrågorna är sig sorgligt lika. Fortfarande finns en misstro mot fri amning och barns förmåga till självreglering, och fortfarande är barnmatsföretagen viktiga aktörer med egna intressen och mycket större ekonomiska muskler än amningsorganisationerna. Tonläget är inte lika uppskruvat just nu, men fortfarande får alldeles för många nyblivna föräldrar kontraproduktiva råd om att reglera och begränsa amningen. 

De som förlorar på det är till syvende och sidst alltid barnen.

Marit Olanders