FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll -

jag känner det.

Allt är som det ska.

Mjuka händer

håller mig

ljummet vatten

omsluter mig.

Pappas leende

däruppe.

Allt är som det ska.

Jag torkas, kläs på.

Mamma håller mig ömt,

Lägger mig vid sitt bröst,

Mina läppar möter

hennes mjuka hud

varm söt mjölk

fyller min mun, min mage.

Allt är som det ska.

Ammandet gör mig dåsig

jag glider in i sömn

Då händer något.

Ett salt finger i min mungipa

Skiljer mig från bröstet

Jag gapar över luft

Lyfts och sänks ner

På platt, dött tyg.

Jag är ren.

Jag är mätt.

Jag är klarvaken.

Jag är ensam.

Allt är tyst.

Allt är mörkt

Allt är fel, fel, fel.

Så jag ropar på dem:

Jag är i fara!

Rädda mig!

Inget händer.

Som spöken kretsar

oron runt mig.

Slukar mig hel.

Allt jag kan göra

Är att om och om igen

ropa

så högt jag kan:

JAG ÄR I LIVSFARA!

RÄDDA MIG!

JAG DÖR!

Om och om igen

för att inte dö.

Korta stunder hör jag mammas röst

Långt långt borta,

Diffust genom mina egna rop.

Räddning på väg.

Jag ropar på henne.

Rösten tystnar.

En dörr slås igen.

Jag ropar och ropar

i förtvivlan

och dödsskugga.

Ropen bor i mina gener

har räddat mina

förfäder och förmödrar

De tysta fick aldrig egna barn.

Skräcken regerar.

Halsen, magen, huvudet, allt värker.

Ibland hör jag mamma

långt där borta

sen försvinner hon igen.

Till slut övermannas jag

av skräcken

Överlämnar mig åt ödet

Bereder mig på döden

Ja, jag ska dö.

Jag vet det nu.

Det är natt,

en farlig tid.

Ingen kommer.

Mamma och pappa är redan döda.

Jag är övergiven

Prisgiven

Orörlig i fiendeland.

Min enda, smala chans:

Att vara tyst

Låtsas redan vara död

Efter evigheters evighet:

Det är morgon.

Jag lyfts upp

av mamma

läggs till hennes bröst.

Jag överlevde.

Sen är allt som det ska.

Till nästa kväll.

© Marit Olanders 2013

Publicerad i Det grymma svärdet 17