Tornseglaren blogg

1. När jag lämnade de mörka varma vattnen såg jag dig Jag kände igen dig genast. Du log Du var glad och välkomnande Det visste jag. Vi satt inte längre ihop mage mot mage. Naveln växte igen Min forna livlina torkade, föll av. Nu höll dina händer mig hud mot hud smekte mig. Din bröstkorg värmde mig dess hävningar hjälpte mig att andas. Mjölken mättade mig. Din röst och dina rörelser vaggade mig till ro. Jag anade ett band i din blick ditt leende din röst och dina händer. Där anlades min hamn Där byggdes mina förväntningar. 2. I din blick ditt leende din röst och dina händer formades mitt jag. I nattens mörker gav dina lugna andetag mitt väsen ro och aningen växte till visshet: Nära dig är jag trygg. Nära dig har jag mat. Nära dig är min framtid säkrad. Till dig kommer jag alltid tillbaka. 3. När du ser på mig När du ler mot mig Ger du mer till mig.

Luften är stilla och klar naturen andas ut en blek, försiktig sol Havet fortfarande i rörelse våg efter våg rullar in mot stranden bryts i skum rasslar i stenarna Ännu dröjer det tills vågornas kraft ebbat ut Ännu dröjer det tills vattnet ocks å lägger sig lugnt © Marit Olanders 2014

I mitt hjärta bor en rovfågelunge. Ful och naken vaksam och hungrig sitter den i sitt bo. Fågeln måste stanna där i mitt hjärtas valv bakom lås och bom. Om den släpps ut rubbas hela min världsordning. Då trasar fågeln sönder mina lyckliga barndoms -kulisser sliter upp överslätade konflikter blottlägger ömkliga kapitulationer äter upp fotoalbumens idyll. Då kommer jag inte längre att vara den jag tror mig vara * Jag håller mitt eget nyfödda barn i mina armar. Ser in i hennes mörka ögon Hennes blick kan smälta mina inre valv Släppa loss plågsam längtan svek, besvikelse skuld och skam. Kommer hon för nära Så nära som jag aldrig tilläts vara Då kommer fågeln loss världen så som jag känner den går under Jag ser ner på min dotter i mina armar lägger henne i vagnen med napp och gosedjur drar den fram och tillbaks på en armlängds avstånd Då kan rovfågelungen somna för go