Tornseglaren blogg

fortsättning på Väggen I Det var oktober, solskenet hade fått en guldig ton behängda med bladguld var trädkronorna  utanför fönstren bakom mig. Jag stod och blandade färg till väggen som jag skulle måla. Jag hällde upp och hällde ihop mina egna, högst personliga blandningar. Jag rörde och såg spiralerna av färg slingra sig runt varandra  tills de löstes upp och allt var blandat. Jag blandade lövverksdjupgrön Trädstamslila Sälturkos och ugglegrön. En regnbåge, förstås. Rosa moln i morgonsol och ett sagoslott i guld. Hela syftet med min existens var att fylla mina motiv med färg. Jag tänkte inte, jag märkte inte tiden ens. Det var jag, väggen, penslarna och färgerna. Orden, mina trogna följeslagare låg och vilade någon annanstans. Vetenskapligheten bytte skift  med konsten. Kanske bar jag väggen inom mig. Bit för bit fylldes den med färg. De svåraste bitarna sparade jag till sist: Glansen i djurens ögon

De hade tagit ifrån mig mitt motstånd, min vilja, min ork. De hade tagit mina sista krafter, de hade tagit allt jag trodde på. De hade trampat på mina vackraste ord. De hade tagit mina motiv, min färg. Nu låg jag bara en liten bit från den slutgiltiga väggen. Först verkade den alldeles vit. Jag såg jag hur sliten den var. Sedan började jag urskilja konturer så smått, svaga som blyertsstreck. Sommaren övergick i höst. Jag låg fortfarande där vid väggen. Jag vet inte hur det gick till, men det var som om konturerna blev tydligare, de slingrade och böljade. Ibland fick jag för mig att någon tittade på mig. Blicken var öppen och aningen bekymrad. Allt det här har jag berättat för att ni ska förstå min bakgrund. När ens motiv har tagits ifrån en kan man ligga på ett golv låta sommaren övergå i höst och stilla vänta i tillit: Nya motiv kommer att växa fram där, på den förut vita väggen och då kan man ge dem färg. Livet g