fortsättning på Väggen I
Det var oktober,
solskenet hade fått en guldig ton
behängda med bladguld var trädkronorna
utanför fönstren bakom mig.
Jag stod och blandade färg
till väggen som jag skulle måla.
Jag hällde upp och hällde ihop
mina egna, högst personliga
blandningar.
Jag rörde och såg spiralerna av färg
slingra sig runt varandra
tills de löstes upp
och allt var blandat.
Jag blandade lövverksdjupgrön
Trädstamslila
Sälturkos
och ugglegrön.
En regnbåge, förstås.
Rosa moln i morgonsol
och ett sagoslott i guld.
Hela syftet med min existens
var att fylla mina motiv
med färg.
Jag tänkte inte, jag märkte inte tiden ens.
Det var jag, väggen, penslarna och färgerna.
Orden, mina trogna följeslagare
låg och vilade någon annanstans.
Vetenskapligheten bytte skift
med konsten.
Kanske bar jag väggen inom mig.
Bit för bit fylldes den med färg.
De svåraste bitarna sparade jag till sist:
Glansen i djurens ögon och skimret i regnbågen.
Under tiden smög sig orden tillbaka i min hjärna,
ett efter ett
utan att jag märkte det.
Men förändringen i mig märkte jag.
Runt runt varandra
slingrade sig min nyfunna bräcklighet
och min fruktansvärda styrka.
Text: Marit Olanders
Bild: Patrik Johansson och Marit Olanders
Kommentarer
Skicka en kommentar