Tornseglaren blogg

Jag vet någonting om att gråta Jag vet att gråt kan rena I tårarna lämnar smärta och sorg kroppen och samlas inte i magen. Jag vet någonting om att trösta Jag vet att tröst kan hämma tårarnas flöde. Att släta över på ytan kan underminera på djupet. Jag vet någonting om ilska och hårda nävar att ilskan rinner bort med tårar och händerna blir mjuka i gråt i någon näras armar. Jag vet någonting om att känna efter när kroppen behöver gråta eller jubla eller stilla förundras Jag vet någonting om att bli hel som människa att höra till att växa och blomstra med rötterna i marken och grenarna vajande i solen. © Marit Olanders  * Grekiska och betyder ungefär "känn dig själv". Googla om du vill veta mer. Tidigare publicerad i min diktsamling  Modernismens spädbarn (Nära förlag 2015)

Lägg demonerna att sova natta dem i docksäng, en och en Viska i dess öra: Jag kan lova att om du vilar, känns det bättre sen © Marit Olanders

En facebooklänk med bilder på korkade människor, enligt rubriken. En kvinna i en sjukhussäng med blicken fäst på mobilen medan en sköterska håller upp hennes nyfödda barn framför henne Vi ska tycka kvinnan är korkad som inte tar sitt barn till sig Sköterskan håller barnet upprätt, vänt bort från sig barnet är inlindat i massor med filtar och liknar mest ett paket med ansikte Kanske det är sköterskan som är korkad som inte tillät mamman ta emot sitt barn direkt, naket innan navelsträngen klipptes av, hud mot hud så att de fick en chans att mötas Kanske är mamman bara följsam mot vad som förväntas av henne   som patient att inte vara påstridig och låta sjukhuset sköta sitt Kanske är det inte sköterskan heller som är korkad Kanske gör hon bara sitt jobb Kanske är det den som bestämmer rutinerna på sjukhuset som är korkad den som bestämde att innan barnen fick komma till mammorna skulle de vägas, b...

Välkommen till Separationen Efter Avskedets bitterljuva sötma har du nu kommit till Separationens första rum: Protesten. Här möter du de ändlösa tårarnas gråt Här travar du av och an längs staketet gnäggar, travar dag som natt hoppas, kämpar vill så gärna återse din frände igen. Här får du erfara hur det bedrägliga hoppet kikar fram bakom varje hörn och får dig att leta genom bussfönster och i Facebookfeeden Här finns ingen mat, ingen vila ingen sömn. Separationens första rum Protesten är en hemsk plats Ändå håller du dig kvar För den enda vägen härifrån Är att träda in i nästa rum: Förtvivlan Där sjunker Protestens brinnande hopp tveklöst sakta ner i Förtvivlans mörka dy Att sluta hoppas är ännu värre När hoppet dör slutgiltigt singlar du obarmhärtigt ensam i universums tomma mörker. Redan knackar hopplösheten på Förtvivlans sug mig börjar nå Hoppet glimtar alltjämt in ...