Tornseglaren blogg

Måste motstå och avstå för att utstå och bestå. Längtan som river i min kropp lär jag mig att stänga av. Jag ska förstå utan att bli förstådd se utan att ses ta hänsyn utan att hänsyn ges. Inte vara märkvärdig. Inte önska uppmärksamhet. Avstå Inse det omöjliga som borde vara självklart. Kärlekens glöd lär jag mig trampa ner till självföraktets gråa aska. Längtan är så stor att jag måste avstå från mig själv. © Marit Olanders 2013

De sa att jag hade så gott om mjölk så jag behövde inte amma så ofta för det var jobbigt för mig. Var tredje-fjärde timme räckte gott De sa att det var dumt att bära dig så mycket för det var jobbigt för mig. Du fick inte träna ryggen och skulle aldrig lära dig att gå. Ligga på golvet eller åka i vagnen var bättre. De sa att vår anknytning var så stark så jag behövde inte låta dig sova i min säng för det var jobbigt för mig. Du kunde vänjas somna i egen säng och somna om själv De sa att det var farligt att sova tillsammans Jag kunde rulla över dig och döda dig när jag sov. Det var säkrare för dig i egen säng med napp i munnen. De sa att tvåårstrots var helt normalt att jag skulle vara konsekvent och säga nej fast det egentligen inte spelade någon roll för det var jobbigt för mig. Så jag blundade för dina tårar och dövade mina öron för din vilja. De sa att allting var normalt men amnin

När Törnrosa föddes hade feerna med sig gåvor också till kungen och drottningen. - Bär henne intill er själva, sa den första. - Amma henne på minsta pip, sa den andra. - Sov tillsammans, sa den tredje. - Låt henne röra sig fritt i slottet, sa den fjärde. - Gläds åt hennes nyfikenhet, sa den femte. - Låt henne dansa och jubla och leka och busa, sa den sjätte. Men den sjunde fen hörde det och blev avundsjuk för så hade ingen någonsin gjort med henne. Så hon skickade en expert som sa att feernas gåvor var farliga och skadliga. De andra feerna protesterade men ändå levde osäkerheten kvar i slottet. © Marit Olanders 2013

Varje gång ett minne skapar sig i medvetandets nu formas det av medvetandets nu omskapas det blir ett nytt minne för alltid färgat av medvetandets nu. © Marit Olanders 2013