Obetvinglig Oro
driver mig på nätterna
Driver mig att vakna
och Oroa mig
Jag försöka klara
allt som ska klaras
på dagen
men Oron hittar alltid något
jag missade
att väcka mig med
På dagen en bagatell
i nattens skuggor
förstorat och förvrängt
tvingar mig att gå
Gå den släta invanda vägen
i hjärnans vindlingar
Orons väg
Jag försöker resonera
det hjälper inte
jag försöker spärra vägen
se Oron i vitögat
Ibland får jag syn på något
en silhuett
som drar sig undan
en affisch med en häst på en vägg
där mor och far skulle
stått, suttit
på min sängkant
hållit min hand,
kramat mig.
Förnuftet försöker medla
men Oron vinner.
Ett brädgolv
genom mörkret
små små steg
bredbent blöjbent
trampade upp stigen
från min säng
till deras -
Orons väg.
Och de andra
vägarna
tillitens och trygghetens
växte
igen.
© Marit Olanders 2013
Kommentarer
Skicka en kommentar