Välkommen till
Separationen
Efter Avskedets
bitterljuva sötma
har du nu kommit
till
Separationens
första rum:
Protesten.
Här möter du
de ändlösa tårarnas
gråt
Här travar du
av och an längs
staketet
gnäggar, travar
dag som natt
hoppas, kämpar
vill så gärna
återse din frände
igen.
Här får du erfara
hur det bedrägliga
hoppet
kikar fram bakom
varje hörn
och får dig att
leta
genom bussfönster
och i
Facebookfeeden
Här finns ingen
mat,
ingen vila
ingen sömn.
Separationens
första rum
Protesten
är en hemsk plats
Ändå håller du dig
kvar
För den enda vägen
härifrån
Är att träda in i
nästa rum:
Förtvivlan
Där sjunker
Protestens
brinnande hopp
tveklöst sakta
ner i Förtvivlans
mörka dy
Att sluta hoppas
är ännu värre
När hoppet dör
slutgiltigt
singlar du
obarmhärtigt ensam
i universums
tomma
mörker.
Redan knackar hopplösheten på
Förtvivlans sug mig börjar nå
Hoppet glimtar alltjämt in
men Protestens röda glöd
flämtar mot Förtvivlans död.
Aldrig mer.
Aldrig mer.
Aldrig mer.
© Marit
Olanders
Kommentarer
Skicka en kommentar