Fortsätt till huvudinnehåll

AVSTÄNGD

Stäng av,
släck ner
kommunikationsvägar
inom dig själv.

Stäng av
saknaden
släck ner
hoppet om
den ovillkorliga tilliten
Den är inte för dig.

Bara när du uppför dig och lyder
får du deras gunst

Stäng av
din förväntan
på skyddande armar
runt din kropp
släck ner
illusionen om
ett yttre härbärge
för dina känslor att rymmas i

Stäng av
ditt inre kaos!
Släck ner!
Kan inte känna det,
orkar inte bära det

Bara du
kan ha omsorg
för just dig

Stäng av
skammen
när du får skäll
för att du
slåss
och retas
och är allmänt
jobbig

Släck ner
skulden,
släck ner!

Empati
och Hänsyn
är bara tomma floskler

Inga vägar leder dit
Bäst att inte känna efter

Stäng av
förbindelsen till
dina förmödrars ursprung
släck ner
bindningen till
kommande generationer
så kan oförståndet fortleva
och plågan fortgå

Ensam kommer du
och ensam går du

Stäng av
igenkänning för utsatthet
och lidande
Släck ner
alla impulser
att hjälpa
och rädda
och skona
någon
som lider

Du är den enda
vars rätt du ska hävda

© Marit Olanders 

Tidigare publicerad i diktsamlingen Modernismens spädbarn, Nära förlag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll - jag känner det. Allt är som det ska. Mjuka händer håller mig ljummet vatten omsluter mig. Pappas leende däruppe. Allt är som det ska. Jag torkas, kläs på. Mamma håller mig ömt, Lägger mig vid sitt bröst, Mina läppar möter hennes mjuka hud varm söt mjölk fyller min mun, min mage. Allt är som det ska. Ammandet gör mig dåsig jag glider in i sömn Då händer något. Ett salt finger i min mungipa Skiljer mig från bröstet Jag gapar över luft Lyfts och sänks ner På platt, dött tyg. Jag är ren. Jag är mätt. Jag är klarvaken. Jag är ensam. Allt är tyst. Allt är mörkt Allt är fel, fel, fel. Så jag ropar på dem: Jag är i fara! Rädda mig! Inget händer. Som spöken kretsar oron runt mig. Slukar mig hel. Allt jag kan göra Är att om och om igen ropa så högt jag kan: JAG ÄR I LIVSFARA! RÄDDA MIG! JAG DÖR! Om och om igen för att inte dö. Korta stunder hör jag mammas röst L...

MODERNISMENS SPÄDBARN

Strindberg skrev om att riva hus För att få in mera luft och ljus Det gamla samhället skulle bort Även mänskan skulle bli en ny sort Utan bidragsberoende och kriminalitet, Lättja och annan besvärlighet Det moderna samhället kräver karaktär Och passar bäst en härdad solitär Så hände det som aldrig tidigare hänt De minsta barnen ingick i ett experiment: I ett slag så underkändes Nedärvd visdom, allting vändes: Mödrar och mormödrar förklarades som dumma Barnuppfostran skulle ske till vetenskapens fromma Myndiga män gav mammor råd Kärlek och ömhet fann ingen nåd. Med förlöjliganden, hot och skam Nådde de nya råden fram Rutiner och renlighet! Och inte minst, regelbundenhet! Ammar du för ofta är du lat Amning blir till bara mat Där ständig närhet förut fanns Höll Den Goda Modern nu distans Att hålla spädbarnen på gott humör Blev på samhällskroppen en tumör Som måste skäras bort Och barn i stället hållas kort Kring barne...

Den tysta revolutionen

 Recension Sidsel Pape (red.) Ammerevolusjonen 1968-1975 Oslo: Fagbokforlaget, 2022 Det skedde en revolution i Norden för ungefär 50 år sedan som kallades den tysta revolutionen.   Den ändrade spädbarnens tillvaro i grunden, och även deras mödrars. Före revolutionen var mödrar och barn slavar i en patriarkal och barnfientlig regim, fysiskt åtskilda i olika rum så snart navelsträngen hade klippts. På BB-avdelningarna satt kvinnorna, gråtiga av baby blues med smärtande, svullna och sprängfyllda bröst, och i barnsalarna låg deras barn och skrek av hunger och ensamhet. Regler, renlighet och rutiner präglade sjukhusen. Var fjärde timme rullades barnen in till mödrarna och då skulle det ammas, vare sig barnen skrek till den grad att de inte kunde greppa bröstvårtan eftersom de höll tungan pressad mot gommen, eller sov så djupt att de inte gick att väcka. Allt skedde i vetenskapens namn och kvinnorna fick stränga order om att fortsätta amma på regelbundna klockslag efter hemgång...