Mist 171218

Den senaste veckan har jag rest mycket och långt. Jag har stått på de högsta bergstopparna, där solen och vindarna möter dig. Jag har dykt djupt ner i de djupaste haven, där allt är svart och trycket hotar att krossa dig. 
Jag har slagits mot demoner och smekts av änglar. 
Jag har kippat efter syre med järnband som dras åt kring strupen och stänger av all lufttillförsel. Jag har andats djupt och stilla och känt syret sprida sig som varmt ljus i kroppen och fått den till ro. 
Jag har varit i den verkligaste verkligheten oförmögen att greppa den och jag har vandrat i ett drömland av smultron och daggvått gräs oförmögen att våga släppa taget. 
Och någonstans där, mellan medvetande och knappt medvetande, mellan outhärdlig smärta och ömsinthet, någonstans precis intill uppgivenheten och evigt mörker så flammade kärleken upp så oerhört starkt. Och det viskades svar på min bön "äntligen har du känt smaken av ditt värde."
Jag fångade den i mina händer, så rädd att skada den. Den fladdrade försiktigt mot mina kupade handflator. Och jag viskade tillbaka "jag är så rädd att hålla för hårt. Jag är så rädd för att släppa den fri. Tänk om jag förlorar den nu. Tänk om jag förlorar den för alltid." 
Då la sig ett litet frö i mitt hjärta. La sig till rätta där. Stilla. 
Jag måste vårda det nu, vårda det med all den stilla kraft jag kan uppbåda. Och jag måste sluta fred. För ingen kan någonsin vinna ett krig, bara förgås. 

Det skrivs inga löften här, det finns inga siare. Det enda vi kan göra är att vårda det som ges oss och vårda det väl. 

Och kärleken är språket vi måste tala.

Från och med idag kommer Mist Harrysdotter att gästa bloggen återkommande.