Fortsätt till huvudinnehåll

När Törnrosdalen var fri


Jag var på besök i Törnrosdalen, den ena av Nangijalas två dalar, den som Tengil ockuperade en gång. Den där folket till slut gjorde uppror mot sin förtryckare, slog tillbaka och vann. Tengil, han blev offer för sin egen ondska, han förlorade kontroll över den och blev dess omedelbara offer. Det var en lång och blodig historia men den slutade med att Törnrosdalen befriades och det blev fred i Nangijala. Muren som Tengils slavar hade byggt åt honom så han kunde ha kontroll över dalen och dess invånare, förföll. Den vittrade omärkligt men ostoppbart, i vårdropp och nattfrost, i storm och hagel, den blev grogrund för murgröna och nunneört och runt deras rötter fortsatte omvandlingen av sten till bördig jord. Inga soldater patrullerade längre murens krön, inga skyttar hukade i vakttornens gluggar och kreneleringar. Muren, som en gång varit skräckinjagande, ett monument över diktaturens rädsla för tillit och kärlek, spred mjuka skuggor i skymningen. Vakttornen blev romantiskt förfallna tillhåll för kärlekspar. För nu var Törnrosdalen fri.


Ja, Törnrosdalen hade blivit fri. Den var öppen för alla att vistas i och i själva dess mittpunkt anlades en park till minne av den gamla onda tiden och dit kom en vecka mitt i sommaren varje år alla Nangijalas folk för att använda sig av sin nyvunna rätt att säga vad de tyckte, utan rädsla för att bli angivna, fängslade och kastade till Katla. Allas röster var lika mycket värda och hade samma rätt att höras, mäns och kvinnors, ungas och gamlas, inflyttade och bofasta.

Ja, Törnrosdalen var fri och rosorna blomstrade i solvärmen vid murarna. En dag vart fjärde år vallfärdade dess invånare till skolor och andra offentliga lokaler där de utan press och kontroll fick ge sin röst åt vem de ville som skulle styra Nangijala och Törnrosdalen. Och det gick att lita – någotsånär – på det man läste i Törnrosdalens tidningar, även om dalens invånare älskade att beklaga sig över deras innehåll. Men eftersom ingen fanns kvar som mindres hur nyheter rapporterades på Tengils tid visste de egentligen inte vad de pratade om. Och så länge deras egna namn var rättstavade i notiserna om födelsedagar och Törnrosdalens små evenemang så var de ändå i stort sett nöjda.


Ja, Törnrosdalen var fri. Ingen riskerade längre pekas ut och fängslas godtyckligt. Ingen riskerade pekas ut på lösa grunder och mördas framför familj och grannar på Stora torget. Lagarna var framröstade i Nangijalas parlament, det fanns rättsprocesser och försvarsadvokater. Visserligen dröjde det länge från det att ett brott hade begåtts (för det hände ju i det fria Törnrosdalen också såklart) och alla förstod inte hur det kunde vara så svårt att döma brottslingar alla gånger, men att de själva inte riskerade att dömas på felaktiga grunder tog de som självklart. Ingen riskerade heller att fängslas på grund av en roman, ett musikstycke eller en film. Befolkningen medgav, motvilligt ibland, att friheten var viktig och att den också var ett ansvar.

Ja, friheten blev så småningom lika självklar för Törnrosdalens invånare som luften de andades och som att solen gick ner i havet bortom muren varje kväll. Och då såg Tengils barnbarns barnbarn sin chans.

© text och bild




Marit Olanders

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll - jag känner det. Allt är som det ska. Mjuka händer håller mig ljummet vatten omsluter mig. Pappas leende däruppe. Allt är som det ska. Jag torkas, kläs på. Mamma håller mig ömt, Lägger mig vid sitt bröst, Mina läppar möter hennes mjuka hud varm söt mjölk fyller min mun, min mage. Allt är som det ska. Ammandet gör mig dåsig jag glider in i sömn Då händer något. Ett salt finger i min mungipa Skiljer mig från bröstet Jag gapar över luft Lyfts och sänks ner På platt, dött tyg. Jag är ren. Jag är mätt. Jag är klarvaken. Jag är ensam. Allt är tyst. Allt är mörkt Allt är fel, fel, fel. Så jag ropar på dem: Jag är i fara! Rädda mig! Inget händer. Som spöken kretsar oron runt mig. Slukar mig hel. Allt jag kan göra Är att om och om igen ropa så högt jag kan: JAG ÄR I LIVSFARA! RÄDDA MIG! JAG DÖR! Om och om igen för att inte dö. Korta stunder hör jag mammas röst L

Illustreradeliv - vår webshop för prints och böcker

Nu öppnar vi webshopen Illustreradeliv . Där kan man köpa prints av Patrik Johanssons andlöst vackra konstverk, inte minst illustrationerna till boken Brinna i svart, som släpps i dagarna. De flesta bilderna finns i olika storlek, och en del i olika färgsättningar. I webshopen finns också Marit Olanders diktsamlingar Modernismens spädbarn och Grogrund . Välkommen in!

Den tysta revolutionen

 Recension Sidsel Pape (red.) Ammerevolusjonen 1968-1975 Oslo: Fagbokforlaget, 2022 Det skedde en revolution i Norden för ungefär 50 år sedan som kallades den tysta revolutionen.   Den ändrade spädbarnens tillvaro i grunden, och även deras mödrars. Före revolutionen var mödrar och barn slavar i en patriarkal och barnfientlig regim, fysiskt åtskilda i olika rum så snart navelsträngen hade klippts. På BB-avdelningarna satt kvinnorna, gråtiga av baby blues med smärtande, svullna och sprängfyllda bröst, och i barnsalarna låg deras barn och skrek av hunger och ensamhet. Regler, renlighet och rutiner präglade sjukhusen. Var fjärde timme rullades barnen in till mödrarna och då skulle det ammas, vare sig barnen skrek till den grad att de inte kunde greppa bröstvårtan eftersom de höll tungan pressad mot gommen, eller sov så djupt att de inte gick att väcka. Allt skedde i vetenskapens namn och kvinnorna fick stränga order om att fortsätta amma på regelbundna klockslag efter hemgång för annars sk