SAGAN OM MIG SJÄLV

I sagan om mig själv

Så abdikerade mina föräldrar från tronen för länge sen

Man kunde visst det

Varsågod sa dom

Den är din nu

Men det var inte med glädje jag betraktade den tomma platsen

Det var med skräck 

som jag vände bort blicken 

Och tänkte, att om jag blundar hårt 

Och tittar dit igen

Så kanske kungaparet är där

Och dom skrattar till

För att allt blev lite tokigt

Men dom har 

ångrat sig och kommit tillbaks

Bestämt sig för att sitta kvar

Istället för att lämna allt ansvar

Över nutid och framtid

I knät på ett litet barn

Att falla fritt må vara den yttersta formen av frihet

Såvida någon står redo att ta emot 

Men det fanns ingen där

Bara deras tomma tron

Jag föll handlöst ner

Och landade hårt

På dess vassa kanter

Slog jag mig gul och blå

Inga famnar var öppna

Inga vänliga ord fanns där för att trösta 

Inga tårar skulle torkas

Inga sår plåstras om

Och inga bulor skulle blåsas på

Inga skrikande röster fanns kvar att försöka överrösta

Bara en ekande kungasal

Och ett barn

Som ska klara sig själv

Där satt jag

Med den blytunga kronan skavandes på huvudet

Den som faller genom drömmar

som en gatusten genom sprucket glas

Och lämnar skärvor

Över hela kungens sal

Där dansar jag fortfarande runt 

Med blodiga fötter

Och låtsas som om allt är bra

Till ljudet av en tyst överenskommelse mellan mig och min omvärld

Så länge jag dansar och ser ut att vara glad

Så är det ingen som frågar 

Hur det är

Och hur det var

Jag dansar som en björn i kedjor

Så länge som någon ser på

Jag dansar som en björn i kedjor

Tills musklerna inte orkar mer

Jag dansar som en björn i kedjor

Tills jag utmattad segnar ner

Jag somnar till illusionen

Om att nån gång få känna mig trygg

Vi somnar nu

Lika ensamma som kalla

Jag och tronen 

Rygg emot rygg

© Patrik Johansson

Patrik Johansson är ny gästbloggare på Grogrund/Modernismens spädbarn. Det är Patrik som har gjort det vackra omslaget till min bok Grogrund också. Välkommen! /Marit