Fortsätt till huvudinnehåll

Robotar 2018

Jag tror att vi båda föddes som människor
Nakna
Sårbara
Skrikande
Med känslorna på utsidan

Men vi växte upp
Lärde oss att stänga allt inne
Vande oss vid att aldrig visa oss ledsna
Leka tuff
En defekt som fördes vidare
Från din generation till min

Men tro det eller ej
Det är sårbarheten som är modigast
Och att vara täckt i riddarrustning kommer aldrig vara hårdare än att rida ut i strid
Spritt språngande naken
Det är nånstans ett val
Att gömma sig under täcket och sova genom dagen
Eller våga vara vaken
Känna hur livet får en att vilja dö
Eller hur tanken på döden får en att vilja leva
Känna hur livet pulserar i bröstet
Uppleva känslan av botten
Med kinden och slutna ögon
Där konst och fantasi är den enda trösten

Men såna är inte vi
Inte du och jag, min far

När det kommer till nåt som berör
När det över huvud taget handlar om känslor
Så blir vi robotar
Och upphör att vara människor
Vi glider in i en konstgjord sfär
Där vi kan ses för första gången på fyra fem månader
Eller var det ett år
Simulera en kram
Som bara robotar kan
En som inte alstrar någon som helst värme
En som är död och kall
Inga lampor lyser
Metall mot metall

Jag antar att robotar kan vara far och son
Att dom kan bestämma sig för att stanna upp
Eller fortsätta gå
Agera mekaniskt
Eller tro på en känsla
Dom verkar kunna färdas genom livet utan att över huvud taget känna
Eller frätas sönder av pulserande saknad och längtan
Och sen tröttna på att vänta

Om våra tårar kunde få metallen att rosta
Kortsluta elektroniken
Bränna ut kretskortet
Störa vår förprogrammering
Som verkar så oförstörbar

Om det var möjligt
Så fanns det hopp
Hopp om att kränga av oss tvångströjorna
Låta dessa tunga ringbrynjor av metall falla till golvet
För att aldrig bäras igen

Men det får vi aldrig veta
För vi gråter aldrig du och jag
Vi hade aldrig lånat ut en axel till någon annan
Och i regn och storm klarar vi oss ganska bra
Vi jobbar hårt och håller käften
Vi är rutiner och obevekliga stenmurar
Som lever livet till hälften

Men nu är jag vuxen och inte längre lika fjättrad under min gamla familj
Det är väl liksom det som är grundtanken
Att man föds fri och försöker bli det man vill

Du min far, du kan fortsätta vara robot
Jag tänker vara människa
Visst hade det varit skönt att leva robotliv
aldrig grubbla eller våndas
Bara sova
Äta billig müsli
Och gå och jobba

Men är det dåligt att känna
Så är jag gärna den sämsta
Och även om jag nästan alltid står skamsen och besviken i slutändan
Så vill jag trotsa världen
Och försöka vara full av förväntan

© Patrik Johansson


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den tysta revolutionen

 Recension Sidsel Pape (red.) Ammerevolusjonen 1968-1975 Oslo: Fagbokforlaget, 2022 Det skedde en revolution i Norden för ungefär 50 år sedan som kallades den tysta revolutionen.   Den ändrade spädbarnens tillvaro i grunden, och även deras mödrars. Före revolutionen var mödrar och barn slavar i en patriarkal och barnfientlig regim, fysiskt åtskilda i olika rum så snart navelsträngen hade klippts. På BB-avdelningarna satt kvinnorna, gråtiga av baby blues med smärtande, svullna och sprängfyllda bröst, och i barnsalarna låg deras barn och skrek av hunger och ensamhet. Regler, renlighet och rutiner präglade sjukhusen. Var fjärde timme rullades barnen in till mödrarna och då skulle det ammas, vare sig barnen skrek till den grad att de inte kunde greppa bröstvårtan eftersom de höll tungan pressad mot gommen, eller sov så djupt att de inte gick att väcka. Allt skedde i vetenskapens namn och kvinnorna fick stränga order om att fortsätta amma på regelbundna klockslag efter hemgång för annars sk

FEMMINUTERSMETODEN

Det är kväll - jag känner det. Allt är som det ska. Mjuka händer håller mig ljummet vatten omsluter mig. Pappas leende däruppe. Allt är som det ska. Jag torkas, kläs på. Mamma håller mig ömt, Lägger mig vid sitt bröst, Mina läppar möter hennes mjuka hud varm söt mjölk fyller min mun, min mage. Allt är som det ska. Ammandet gör mig dåsig jag glider in i sömn Då händer något. Ett salt finger i min mungipa Skiljer mig från bröstet Jag gapar över luft Lyfts och sänks ner På platt, dött tyg. Jag är ren. Jag är mätt. Jag är klarvaken. Jag är ensam. Allt är tyst. Allt är mörkt Allt är fel, fel, fel. Så jag ropar på dem: Jag är i fara! Rädda mig! Inget händer. Som spöken kretsar oron runt mig. Slukar mig hel. Allt jag kan göra Är att om och om igen ropa så högt jag kan: JAG ÄR I LIVSFARA! RÄDDA MIG! JAG DÖR! Om och om igen för att inte dö. Korta stunder hör jag mammas röst L

Illustreradeliv - vår webshop för prints och böcker

Nu öppnar vi webshopen Illustreradeliv . Där kan man köpa prints av Patrik Johanssons andlöst vackra konstverk, inte minst illustrationerna till boken Brinna i svart, som släpps i dagarna. De flesta bilderna finns i olika storlek, och en del i olika färgsättningar. I webshopen finns också Marit Olanders diktsamlingar Modernismens spädbarn och Grogrund . Välkommen in!