Robotar 2018

Jag tror att vi båda föddes som människor
Nakna
Sårbara
Skrikande
Med känslorna på utsidan

Men vi växte upp
Lärde oss att stänga allt inne
Vande oss vid att aldrig visa oss ledsna
Leka tuff
En defekt som fördes vidare
Från din generation till min

Men tro det eller ej
Det är sårbarheten som är modigast
Och att vara täckt i riddarrustning kommer aldrig vara hårdare än att rida ut i strid
Spritt språngande naken
Det är nånstans ett val
Att gömma sig under täcket och sova genom dagen
Eller våga vara vaken
Känna hur livet får en att vilja dö
Eller hur tanken på döden får en att vilja leva
Känna hur livet pulserar i bröstet
Uppleva känslan av botten
Med kinden och slutna ögon
Där konst och fantasi är den enda trösten

Men såna är inte vi
Inte du och jag, min far

När det kommer till nåt som berör
När det över huvud taget handlar om känslor
Så blir vi robotar
Och upphör att vara människor
Vi glider in i en konstgjord sfär
Där vi kan ses för första gången på fyra fem månader
Eller var det ett år
Simulera en kram
Som bara robotar kan
En som inte alstrar någon som helst värme
En som är död och kall
Inga lampor lyser
Metall mot metall

Jag antar att robotar kan vara far och son
Att dom kan bestämma sig för att stanna upp
Eller fortsätta gå
Agera mekaniskt
Eller tro på en känsla
Dom verkar kunna färdas genom livet utan att över huvud taget känna
Eller frätas sönder av pulserande saknad och längtan
Och sen tröttna på att vänta

Om våra tårar kunde få metallen att rosta
Kortsluta elektroniken
Bränna ut kretskortet
Störa vår förprogrammering
Som verkar så oförstörbar

Om det var möjligt
Så fanns det hopp
Hopp om att kränga av oss tvångströjorna
Låta dessa tunga ringbrynjor av metall falla till golvet
För att aldrig bäras igen

Men det får vi aldrig veta
För vi gråter aldrig du och jag
Vi hade aldrig lånat ut en axel till någon annan
Och i regn och storm klarar vi oss ganska bra
Vi jobbar hårt och håller käften
Vi är rutiner och obevekliga stenmurar
Som lever livet till hälften

Men nu är jag vuxen och inte längre lika fjättrad under min gamla familj
Det är väl liksom det som är grundtanken
Att man föds fri och försöker bli det man vill

Du min far, du kan fortsätta vara robot
Jag tänker vara människa
Visst hade det varit skönt att leva robotliv
aldrig grubbla eller våndas
Bara sova
Äta billig müsli
Och gå och jobba

Men är det dåligt att känna
Så är jag gärna den sämsta
Och även om jag nästan alltid står skamsen och besviken i slutändan
Så vill jag trotsa världen
Och försöka vara full av förväntan

© Patrik Johansson