ÅTERUPPRÄTTELSE

Det är svårare än man kan tro

att ta revansch

mer komplicerat att 

upprätta sig själv

häva kapitulationerna

och återta

sitt välfungerande jag.

För att ta revansch

måste jag hitta hon 

som en gång stred

Jag måste inse

att hon gav upp

och förlorade mot människorna

som hade mera makt

Att de slog henne i bojor

och lade henne i en låda

med lock av genomskinlig plast

och placerade den på en hylla

i en leksaksaffär

Det fanns hela tiden

ett riktigt, äkta jag

svältande och flämtande

i en underjordisk grotta

en abstrakt referens

av någon som är fri och glad och vinkar

allt medan det uppgivna, falska jaget

internaliserades bit för bit

som lagren i en lök,

som tog i hand och såg i ögonen

och log och hälsade och tackade

driven som hon var av skam

över att aldrig räcka till

aldrig tycka bojorna blev bekväma

som de tycktes bli

 på alla andra

Jag vet att jag är långt 

mycket större än ni

Nu som då

Ni vann 

för ni var många

och hade normerna

som vapen

Jag har varit i underjorden i natt

Nu i natt vågade jag mig ända ner

i den djupaste hålan,

och där fann jag

spillrorna av mig själv

nätt och jämt vid liv

Det var en hemsk syn

Outhärdlig fram till nu

Därför har jag inte kunnat

rädda henne tidigare

För de lyckades ändå så bra

De som ville göra om henne

till en docka i plast

fjättrad i en låda

på en hylla i en leksaksaffär

Det tog många år

att utforska fångenskapens hela djup

och våga mig ända ner till de djupaste lagren

av osynliggörande

förnedring

och inse

hur de hängde ihop

med rädslan att inte duga,

inte älskas

manar fram

mänsklighetens 

mest fruktansvärda sida.

Jag tar henne vid handen

Den känns så kall

och pulsen är så svag

Men jag vet att det är jag

Och vi klättrar sakta

upp i friska luften.

Text © Marit Olanders

Bild © Patrik Johansson