Tornseglaren blogg

För 47 år sedan låg vi där i BB:s barnsal ensamma orörliga som puppor oförmögna att styra våra öden Lapisdropparnas brännande smärta omöjliggjorde effektivt varje försök att öppna ögonen. Vi skrek, förstås däggdjurens protestvrål   som i årmiljoner säkrat vår fortlevnad. Inte nu. Inte här. Nu ryckte personalen på axlarna. Sa att vi bara var arga, eller behövde träna lungorna och de stängde dörren. Utom hörhåll låg de, dem som vi så bryskt separerats ifrån, våra mammor. Med tvångsrakade kön och sprängande bröst grät också de efter oss.* Som på löpande band levererades vi till dem på bestämda klockslag. Då och då, några minuters respit från ensamhetens steriliserade helvete. Inte ända fram kom vi lager på lager med tyg var i vägen så att njutningen inte skulle bli otillbörlig. I aseptikens och moralens namn blev vi främlingar för varann. Så många missade tillfällen till ...

Strindberg skrev om att riva hus För att få in mera luft och ljus Det gamla samhället skulle bort Även mänskan skulle bli en ny sort Utan bidragsberoende och kriminalitet, Lättja och annan besvärlighet Det moderna samhället kräver karaktär Och passar bäst en härdad solitär Så hände det som aldrig tidigare hänt De minsta barnen ingick i ett experiment: I ett slag så underkändes Nedärvd visdom, allting vändes: Mödrar och mormödrar förklarades som dumma Barnuppfostran skulle ske till vetenskapens fromma Myndiga män gav mammor råd Kärlek och ömhet fann ingen nåd. Med förlöjliganden, hot och skam Nådde de nya råden fram Rutiner och renlighet! Och inte minst, regelbundenhet! Ammar du för ofta är du lat Amning blir till bara mat Där ständig närhet förut fanns Höll Den Goda Modern nu distans Att hålla spädbarnen på gott humör Blev på samhällskroppen en tumör Som måste skäras bort Och barn i stället hållas kort Kring barne...