14 SEPTEMBER 1966

För 47 år sedan

låg vi där

i BB:s barnsal

ensamma

orörliga som puppor

oförmögna

att styra våra öden

Lapisdropparnas

brännande smärta

omöjliggjorde effektivt

varje försök

att öppna ögonen.

Vi skrek, förstås

däggdjurens protestvrål

 som i årmiljoner

säkrat vår fortlevnad.

Inte nu.

Inte här.

Nu ryckte personalen på axlarna.

Sa att vi bara var arga,

eller behövde träna lungorna

och de stängde dörren.

Utom hörhåll låg de,

dem som vi så bryskt

separerats ifrån,

våra mammor.

Med tvångsrakade kön

och sprängande bröst

grät också de

efter oss.*

Som på löpande band

levererades vi till dem

på bestämda klockslag.

Då och då, några minuters respit

från ensamhetens

steriliserade

helvete.

Inte ända fram kom vi

lager på lager med tyg

var i vägen

så att njutningen inte

skulle bli otillbörlig.

I aseptikens och moralens namn

blev vi främlingar

för varann.

Så många missade tillfällen

till ömsesidighet

omsorg

kärlek.

Barnsal efter barnsal

i stad efter stad

land efter land

år efter år.

Så många barn

som började sitt jordeliv

som främlingar

Till sina närmaste.

* Våra pappor var inte ens där

förlöjligade i BB:s kvinnovärld

var de satta på plats:

Arbetsplats

© Marit Olanders 2013